NADJA CASADEI, ATEA, BETT 2016

Kvinnan som intar scenen, gör det med storm. Det är inte tu tal om annat än att denna kvinna har en stark utstrålning och en vilja av stål. Dessutom är hon försedd med ett temperament och ett engagemang som går utöver det mesta. Dynamisk och övertygande får hon oss alla i publiken att blunda och föreställa oss en julafton för x antal år sedan. Hemmet är hennes, en familj där inget överflöd råder men julstämningen är det som räknas. Hon får oss alla att vara närvarande och nästan känna lukten av jul och det är lätt att förstå varifrån hon har fått sin styrka. Det är julklappen från hennes pappa som är storyns kärna, oanvända block med ett par rader nedskrivna av hennes pappa. 

”Varsågod min flicka, många oskrivna blad.

Fyll dem med meningsfulla ord, behåll fotfästet på denna jord, ty framtiden kommer att göra dig oändligt glad.”

Pappa Giovanni

Dessa ord kom att betyda oerhört mycket för Nadja genom hennes svåra och tunga väg men hon får oss också att förstå hur viktig hennes pappa har varit som medresenär på hennes krångliga resa mot framgång och framförallt tillbaka.

Sommaren 2013 börjar Nadjas kropp så sakteliga säga stopp, hon drabbas av svår magsyra och bristningar. Själv ser hon det som ett tecken på hur bra hon är och vill bara mer och längre. ”Aspeppad” driver hon sig själv till EM-kval men en vecka före tävling brister det – hälsenan går av! Nadja beskriver sina känslor med en intensitet och ett självutlämnande och ingen kan förbli orörd. Med en inlevelse som nästan skrämmer återger hon i detalj sina tankar om hur hon ska ta sig tillbaka, vilka förebilder hon ska leva upp till och vad som krävs av henne för att åter äntra friidrottsarenan. Öppet och naket berättar Nadja om sina innersta tankar, tvivel, styrkor och svagheter. Trots rehabilitering och träning fortsätter magen att spöka och till slut går den inte att negligera längre. Blödande magsäck, gastroskopi, biopsi och massor med självömkan, är Nadjas egna ord om vad som händer. När vi når så här långt in i Nadjas historia förstår vi att en avsliten hälsena är en bagatell och en parentes för en kvinna av Nadjas kaliber och det är nu, i och med det förhatliga telefonsamtalet som allt elände verkligen börjar. Ett telefonsamtal från okänt nummer! Hon beskriver händelsen med sådan inlevelse och alla kan vi förstå hur hon än idag drabbas av ångest när hon blir uppringd av okänt nummer. Hur hon sitter där, mittemot sin pojkvän, och äter en frukost på tumanhand. Hur telefonen ringer, numret okänt och en röst som säger: NADJA DU HAR LYMFOM! Lymfom! Cancer! Själv är hon påtagligt berörd av sin berättelse och utan tvivel har hon varje åskådares fulla uppmärksamhet. Hon är bra på det hon gör men också väldigt ärlig och självutlämnande. Hon balanserar hela tiden på kanten att vara överdramatisk men lyckas hålla balansen genom sin humor och självdistans.

Härifrån tar Nadja med oss en på en resa från beskedet cancer, till jag fixar det, till jag ska dö, till jävlaranamma och vad händer om jag ger upp. Hon startar en kamp om livet med 50 % chans att vinna och hon är ju i sanning en enorm vinnarskalle. Hela tiden är hon öppen och pratar med allt och alla, media och sociala medier fungerar som ett läkande. Hon berättar om en process med kamp, smärta och gråt men också om attityd, motivation och om att hålla drömmen levande. Om att inte stå still, att ta ett litet steg framåt om än pyttelitet. Det är ingen enkel match Nadja refererar, nej hon pratar öppet om svårmod och depression och om hur hon lätt fastnade i en offerroll. Men det finns massor med guldkorn i det hon pratar om. Att knyta näven och intala sig själv att jag är starkare än min utmaning är tuff. Att stirra fanatiskt på målet kan stressa mer än att peppa och därför försöka pendla mellan mål och här och nu. Nadja pratar om att vara ärlig inför sig själv, att ”deala” med sin negativa tankar och lära av dem. Att våga ställa sig frågan om vad som händer om vi ger upp och svara ärligt vad konsekvenserna blir av det. På ett förtröstansfullt sätt peppar hon om vårt eget ansvar, ansvar inför oss själva och andra och att det vi älskar alltid är värt en omgång till. Själv står hon där och är beviset på att det går, det går att ta ett steg i taget och ta sig emot målet. Det kommer att bli ”jävligt” tufft, ja hon pepprar sannerligen sitt språk, men det går. Hon är sinnebilden för vilja, styrka, envishet och ”jävlaranamma”. En liten, ganska späd tjej med inte bara kraft att ta sig mot högt uppsatta mål, utan hon peppar också oss andra till att orka när ingen annan orkar.

Tack Nadja för att du delar med dig av din starka berättelse och jag önskar dig sannerligen all lycka i världen och framförallt, bli sist kvar i Rio 2016.

Följ henne på hennes blogg, Riovanschen. 

 

Kommentera