Sedan några år tillbaka har vi ett nätverk för oss slöjdlärare i Hallsbergs kommun. Alla skolor är representerade och vi träffas 2 – 3 ggr/termin. På dagordningen står allt från likvärdig bedömning och kompetensutveckling till gemensamma projekt. Vi har sedan start försökt få till ett gemensamt projekt med utställning som mål och äntligen är vi på g. Efter en del efterforskningar och förfrågningar har vi äntligen fått ett datum för utställning i oktober, nu i höst, närmare bestämt lördag den 20. Platsen för vår utställning kan inte vara mer lämplig och det blir i en miljö som satt Hallsberg och konst på världskartan. Vi pratar såklart om det anrika Bergööhuset. Det blir en årskurs på varje skola som ska vara delaktiga i projektet och tanken är att båda slöjdarterna ska vara representerade samt att slöjdarbetet ska kopplas till Hallsberg eller den ort  i Hallsbergs kommun som skolan ligger i. Detta blir också ett ämnesöverskridande projekt där flertalet ämnen kommer inkluderas, historia, geografi, samhällskunskap och såklart svenska. Det finns krafter som försöker påtala att slöjd är något förlegat och som inte hör en modern skola till och vi slöjdlärare vill tillsammans med våra elever visa på motsatsen. ”Den hand som arbetar skapar en hjärna som tänker” sa han så klokt den store Carl Malmsten.

En del av lärarjobbet innebär att det är många bollar som ska hållas i luften – samtidigt. Det är inte alltid en vet hur eller var bollen kommer att landa och ibland inte ens vilken färg bollen har. Ibland kan det kännas utom kontroll och ibland inger det endast känslan av utmaning. Det är ändå en del av det som gör arbetet spännande och roligt. När så lärarjobbet fylls på med fler uppdrag utanför klassrummet ökar bollarnas antal och färger vilket kan både kännas tungt, ansvarsfullt och utvecklande. När oket/ansvaret blir tydligt utkristalliserat slår kontrollbehovet till, i alla fall på mig. Det behöver inte betyda något negativt utan blir ofta till en morot och en ”push” att driva saker framåt och då först och främst mig själv. Som IKT-ansvarig på skolan kan ibland mitt ansvar kännas luddigt och i praktiken handlar det mycket om att lösa akuta problem – här och nu. Det är lösenord, nätverk, dator- och skrivarproblem mm mm. Absolut driver jag, tillsammans med rektor, utveckling utifrån verksamhetens behov, hela tiden med fokus på att komma vidare, få alla med på tåget och känna att vi är i progression. När det så dimper ner möjligheten att ta ett stort kliv framåt och uppåt, till och med, gör vi allt för att ta chansen och utnyttja den. I mitt fall handlar det då om att använda kontrollbehovet till en kraft och göra mitt yttersta för att vi ska lyckas i våra satsningar. Av den anledningen bestämde jag mig för att satsa helhjärtat på att genomföra kurserna som innebär att jag får kalla mig för ”Apple teacher”. Till att börja med är det åtta kurser för Ipad att gå genom och klara testerna för att få titulera sig ”Apple-teacher”, sedan öppnar det fler möjligheter till fler kurser/utbildningar. Dessa kurser ger kunskap om hur en Ipad och dess appar kan användas på ett mycket mer funktionellt och kreativt sätt än vad jag har förstått och haft kunskap om. Och det är med lite lättnad men också stolthet som jag nu klarat av de steg som krävs och får äran att lägga till signaturen/loggan som ”Apple-teacher”  på min blogg och i mitt CV. Nu ska dessa kunskaper omsättas i handling i undervisning och förhoppningsvis spridas i vår verksamhet med målet att fler av skolans lärare genomgår dessa kurser och få titulera sig ”Apple-teacher”.

Att klargöra mål och få de yngre eleverna att vara delaktiga i sin kunskapsutveckling och måluppfyllelse kan ibland kännas som en utmaning. Tanken är att få eleverna att förstå vart de ska nå, hur de ska ta sig dit och varför. När jag hade en år 1 för ett fåtal år sedan bestämde jag mig för att jag skulle göra allt i min makt för att få eleverna med på det tåget. I klassrummet hade jag alla mål och kunskapskrav uppsatta och väl synliga. Jag förenklade och visualiserade men kände kanske inte alltid att jag fick eleverna så delaktiga och insatta som mitt mål var. Så kom någon på skolan med den fantastiska idén att hela skolan skulle ha en temavecka om just mål. Med bävan såg jag i almanackan hur denna vecka kom närmre och närmre. Så en måndag var det dags! Vi startade upp med att alla elever fick berätta om vad de ville lära sig, vilket inte var så svårt. Alla fick göra sina egna målmoln och gladeligen målade mina elever färgglada moln. I dessa präntade vi sedan tillsammans ner lite olika saker som de ville lära sig i första klass. Läsa, skriva, matte var det som var mest populärt. Så kom vi till detta med läroplanens mål. Det är ju inte alltid som elevernas egna mål och vad Lgr11 säger alltid stämmer överens. Återigen upplevde jag ett glapp med vad jag ville att de skulle förstå och hur jag kunde förmedla det. Helt plötsligt och improviserat kom jag på tanken att använda målgörandet i bollsporter som symbolik. (Någon gång har någon klok sagt att det krävs erfarenhet och kompetens för att kunna handla på känn och ha lite tur och den känslan fick jag) Jag förklarade för eleverna att i skolan ska de ”göra mål” i en massa olika ämnen och när de lärt sig de olika sakerna i ämnena så går bollen i nätet. För att få detta så konkret som möjligt målade vi ett stort mål och klippte ut bollar där eleverna ritade och skrev olika ämnen och saker de skulle lära sig. De fick jobba i grupp om två och det var helt fantastiskt hur bra det gick. Diskussionerna gick varma och kopplingen till bollsportandet utvecklades. Någon frågade om det var fusk att man passade varann och om jag (läraren) skulle kunna kallas för ”coachen”. Ibland är det som om det bara faller på plats!

Hur vi betonar ordet ”vilken” i ovanstående rubrik avgör om hur vi tolkar texten. Spännande! Lika spännande som min dag har varit skulle jag vilja säga. Den har inte varit revolutionerande, den har inte presenterat några nyheter och ändå har den inspirerat och varit otroligt givande. I bästa sällskap har jag varit med om en dag som skulle kunna liknas vid en mental och intellektuell spa-dag i digitaliseringens tecken. För mig som ikt-ansvarig har den varit en bekräftelse och en kick-off i samma paket. Här har verkligen Skolverket lyckats med att inspirera och sprida tanken med den digitala strategin som vår läroplan har fyllts på med. En fantastisk föreläsare, Hulya Basaran, tog oss deltagare med på en resa och guidade oss genom digitala verktyg i undervisningen, tydligt förankrade i de nya tilläggen kring digitalisering i Lgr 11. Här handlar det inte om att presentera så många appar och digitala resurser som möjligt på kortast tid utan här handlar det om att koppla dem till elevernas förmågor, lärande och kunskapsutveckling. Apparna och de digitala resurserna är inga nyheter för mig och användningsområdet känns välbekant men det är konceptet och det sätt Hulya presenterar det på som är behållningen. Jag inser tydligt att även om vi kommit långt så finns det flera som skulle ha stor nytta att få ta del av detta koncept. Som om det inte var nog med det vi fick till oss rent mentalt så blev vi otroligt bortskämda med kaffe och delikat smörgås på förmiddagen, en lunch bestående av lax och små färskpotatis samt en buffé av kakor och frukt till eftermiddagen. Det goda moset brukar också ha sin grädde och idag toppade Skolverket med att ge alla deltagare en kasse med relevant litteratur. Fyra högst aktuella böcker kunde kvitteras ut innan vi kunde avsluta vår fredag och ta helg. Vill också poängtera att sällskapet idag var fantastiskt och jag är så tacksam för att få vara en del i allt detta.

Sitter och sorterar på min dator och rensar bort en massa gammalt. Där är foton, dokument, gamla planeringar och lektionstips från tiden som klasslärare. Minns och förundras över allt vi gjorde tillsammans, mina elever och jag. I en mapp hittar jag en massa bokstäver i glada färger som jag använde till något vi kallade för ”hemliga ordet”. Syftet med aktiviteten var att få eleverna att sätta samman bokstäverna till ett, i förväg, utvalt ord. Ordet var på något sätt kopplat till den bokstav vi jobbade samt det vi jobbade med i klassrummet just för tillfället. Nyckelord skulle man kunna säga. Bokstäverna läggs i en  fin påse och alla får ”sina” att sätta samman och bilda ett ord.

Som introduktion var det första ordet elevernas egna namn på så vis finns det en igenkänning i bokstäverna och eleverna får förståelse för hur uppgiften går till. Just namnet gjordes i vackra, glittriga bokstäver och som fick bli fina namnskyltar att pryda klassrummet med.

Fortsättningsvis arbetar vi med korta enstaka ord, till en början substantiv, vi sätter samman, skriver av i ABC-BOKEN och ritar bild till. De som redan påbörjat sitt skrivande får skriva texter på lärplatta till ordet och rita till. Så småningom får orden bli ämnesord/nyckelord vi jobbar med och vi lär oss vad de betyder och hur de stavas.

Det blir också ett naturligt sätt att arbeta med lärplattan, skriva, fotografera, rita och skriva ut. Dessutom kan vi använda lärplattan till att lära hur vi söker efter bilder på ordet och som vi får använda. Vi lär oss också att på olika sätt söka via sökmotorer efter ordets betydelse och på ett källkritiskt sätt granska det vi möter.

Dagligen möter jag kollegor som i förtvivlan sliter sitt hår för att de inte kan logga in, de har glömt sitt lösenord (ett av väldigt många att hålla reda på) eller så har lösenordet gått ut. Kan jag så hjälper jag till och kan jag inte så försöker jag förmedla den hjälp som krävs. Vi pratar inte om ett eller två lösenord att hålla reda på, nej det är mängder. Alla till något viktigt, kopplat till bedömningsstöd, frånvarorapportering, digitala läromedel, lärplattform, e-post, intranät, NE, ja listan är lång och lösenorden lika många att hålla reda på. Många av kollegorna har, mycket noggrant, skrivit ner alla dessa inloggningsuppgifter längst bak i sin kalender. Ve och fasa när kalendern är borta! Vi börjar dagen med att ligga in på nätverket på datorn när vi kommer till skolan, vi tänker att vi bör öppna vår e-post så vi loggar in för att läsa den och eftersom vi missat mötet tidigare i veckan passar vi också på att logga in i den gemensamma molntjänsten för att läsa protokollet. När det är dags för lektion tar vi vårt digitala verktyg kopplar det med smartboarden och loggar in på det digitala läkemedlet för att visualisera undervisningen. Kanske pratar vi om vikingar och vad kan inte vara mer lämpligt än att se en film på SLI. Återigen slår vi upp kalendern och gör ytterligare en inloggning. Och så här håller vi på. Inloggningar och lösen dagarna i ända och det är klart att det strular. Vad hjälper det att köpa licenser till nya, fantastiska, pedagogiska och ovärderliga hjälpmedel eller plattformar när vi fortfarande 2017 kämpar med mängder av lösenord och inloggningar. Vi klagar ofta på våra digitala verktyg men oftast är det tillgängligheten, eller rättare sagt bristen på, som är den största frustrationen. Och den blir inte mindre när vi vet att det finns lösningar. I Alingsås har de löst problemet själva genom att konsulter har skapat en miljö med en inloggning som ger tillgång till allt. Tänk er en inloggning på morgonen och där finns allt vi behöver för att läsa e-post, för att anmäla frånvaro, att bedriva undervisning, att dokumentera mm mm. Allt är där och skulle lösenordet strula så är det ett enda och en enda kontakt att ta. Idag finns tjänsten att köpa och den heter Skolfederation. Jag drömmer om den dag då jag med en enda inloggning har allt jag behöver och har tillgång till serverat på skärmen. Tiden som blir över ska jag använda till att driva någon annan viktig utveckling som våra elever behöver.

Ni vet den där känslan av att ”det här händer inte”, den drabbade mig flera gånger idag. Det var ingen ”vanlig-dag-på-jobbet-dag” idag kan jag lugnt konstatera när jag sitter hemma i fåtöljen och summerar dagen. Nu, så här efteråt, känns dagen helt overklig och jag är tvungen att se över mina foton för att förstå att det faktiskt har hänt. Det låter lite dramatiskt men det är stort, omtumlande och fantastiskt på en och samma gång. Vår skola, den där skolan som jag älskar att gå till varje dag, har haft finbesök. Sådär vid halvtvåtiden på eftermiddagen stod han där, utbildningsministern i egen hög person. Gustav Fridolin – på vår skola!!! Det första han möts av är en elev som säger: ” Du, jag älskar dig”. Lite svarslös blir han, den annars så vältalande politikern, noterar jag leende men så spricker han upp i ett leende som får metertjock snö att smälta. Och detta leende har han med sig i alla möten han gör genom korridoren, ljusgården och i klassrummen. Han är intresserad, genuint intresserad skulle jag vilja påstå. I femmans klassrum tar han sig tid att sitta ner på huk mitt bland eleverna, han frågar och svarar och han ser verkligen ut att trivas. Under mötet med vår skolas eminenta elevråd berörs jag starkt av hur otroligt fina elever vi har och det där ögonblicket av overklighet slår mig. Samtidigt slås jag av hur väl eleverna hanterar situationen och hur proffsigt de ställer sina frågor. Och visst skulle självaste Gustav Fridolin ha på sig pyjamas om han kom till oss på vår pyjamasdag och det tror jag på. Han är närvarande, han lyssnar in, svarar seriöst och eftertänksamt på frågorna elevrådet ställer. När det är dags att avrunda besöket flockas våra elever kring honom och selfiesarna avlöser varandra. Det är som om Gustav Fridolin är värsta rockstjärnan. Och på sätt och vis är han det. Avtryck har han gjort idag, den gode utbildningsministern, intryck med för den delen och vi på Stocksätterskolan har fått ytterligare ett fantastiskt minne att dela och aldrig glömma.