Har idag genomfört ett utvecklingssamtal där jag för första gången har börjat samtalet med att visa en videosnutt. Såklart fanns det ett särskilt skäl till att jag visade just detta klipp på just detta utvecklingssamtal. Jag hade aldrig, med ord, kunnat beskriva den utveckling som denna korta videosnutt visade. Reaktionen hos föräldern bekräftade också att idén var rätt. Efter samtalet, när jag själv satt och reflekterade, insåg jag att detta vore något till alla samtal. Visa videofilmer med eleven i sitt lärande och samtala kring detta med föräldrar och eleven. Tänk ändå vad tekniken kan få oss till förändringar som annars inte varit möjligt.

Tänk hur bra det blir när skolans ämnen kan integreras med varandra och utmynna i att eleverna får använda sitt lärande i olika situationer och på olika sätt. Ett bra exempel är när eleverna i slöjden själva får tillverka sina meter-linjaler för att sedan använda dem i ute-matten att mäta med. Här blir hela processen synlig och eleverna får en djupare förståelse. Det här är bara ett exempel på hur vi kan tänka för att skapa mera helhet och en röd tråd för eleverna i deras lärande. När jag till hösten tar över textilslöjden på min skola, hoppas jag att det ska finnas utrymme till att få in slöjden i andra ämnen och andra ämnen i slöjden. Visst finns det matte i slöjden men visst finns det plats för fler.

Det är som ett pussel. Lektioner ska läggas intill varandra, bilda en skoldag och passas ihop. Bit för bit sammanfogas ämnen, lärare och klasser på ett sätt som ska vara det bästa för elever och verksamheten. Behörigheter, grupper, resurser, ja det är många aspekter att ta hänsyn till och det är ingen lätt uppgift. Utmaning är bara förnamnet men det är otroligt spännande och lärorikt. Allt ska föras in digitalt och med förberedande inmatningar ska allt stämma till punkt och pricka annars protesterar programmet. När allt är klart kommer det att kunna skrivas ut snygga scheman som ska styra vårt kommande läsår. Som sagt, spännande och utmanande kryddat med en känsla av inflytande.

Just nu har jag en VFU-elev i mitt klassrum och det är verkligen en resurs. Inte bara för att det är ett par händer till, utan också för den möjligheten det ger att få till sig av nya metoder och ny forskning. Att ha en elev innebär också att jag får tänka till en extra gång på det jag gör och då inte bara tyst för mig själv utan i diskussion med någon annan. Det finns ett uppdämt behov av pedagogiska diskussioner som det sällan finns utrymme för annars och här ges ett ypperligt tillfälle för det. Min elev är dessutom utbildad specialpedagog och har lång erfarenhet från sitt arbete med bland annat utredningar kring barn med särskilda behov. Att få tillgång till sådan kompetens, mitt i skolvardagen i klassrummet, är en ynnest. Tanken slår mig ofta att det är just så som jag önskar att, det vi kallar ”special” borde se ut och vara. Mitt i klassrummet, här och nu, intensivt och precis när eleven behöver det.

Prick klockan 8.15 ringer skolklockan på vår skola. Utanför ytterdörren står en skock ivriga elever som bara väntar på att få komma in. Man kan nästan tro att de köar för en rock-konsert eller liknande. Det är så härligt att varje dag mötas av dessa entusiastiska elever. Visst finns där några eftersläntrare men det är nästan ingen som kommer försent och visst är där lite gnabb och trubbel men i stort sett är stämningen god. Vilken fantastisk början det är på en arbetsdag, både för mig och eleverna.

Tänk vilken förmån det är att vara förälder idag och få möjlighet att få ta del av sina barns skoltid. Bloggandet möjliggör en insyn och en delaktighet för föräldrarna. För mig som lärare betyder bloggandet att jag kan se tillbaka i tid och faktiskt upptäcka elevers utveckling som inte hinns i vardagen. Det är lätt att följa med i utvecklingen och det är viktigt att så sker men ibland är det lätt att bli blind för den utveckling som hela tiden sker med pyttesmå steg. Då är det nyttigt att klicka runt på bloggen och jämföra och faktiskt se vilken fantastisk utveckling som skett sedan vi möttes, i klassrummet i augusti, förra året. Att få vara en så stor och viktig del av detta är en ynnest eller som Ella skulle ha sagt: ”Det är en ära!”

I mitt arbete är planering A och O. Att vara förberedd och påläst är en oerhört viktig del av mitt jobb. Lika viktigt som det är att kunna bryta planeringen, improvisera och följa det som händer här och nu i klassrummet. Det är i jämvikten av planering, förberedelse och improvisation som lärande uppstår.

I hela vår tillvaro försöker vi skapa balans. Balans är mer än bara att sträcka ut armarna och försöka hålla sig kvar på linan. Ibland balanserar vi på den yttersta eggen även om vi inte vet om det. Att hitta balansen är inte alltid så lätt men vi gör allt för att försöka för att vi vet konsekvensen. Vi faller! I klassrummet är det mitt uppdrag att hålla eleverna i handen och ge dem det stöd det behöver, så länge de behöver. Det är nämligen inte bara att ta bort stödhjulen och tro att det går att cykla direkt, utan dem. Då tappar man inte bara balansen.

Att välja är inte det lättaste. Att välja rätt kan vara svårt och att välja rättvist är näst intill omöjligt.  Att välja ut, utifrån rättvisa hör till det mest komplicerade. Det finns många aspekter att ta hänsyn till när det kommer till att välja ut. Det demokratiska tänket är oerhört viktigt, det rent praktiska är en annan viktig vinkel att se urvalet från och sist men inte minst – det mest möjliga. Nu är valen gjorda, de är presenterade och kanske inte alla tycker att jag valt rätt eller ens i närheten av bra men… Jag har gjort valen utifrån många olika kriterier och vägt för och emot på guldvåg. Till syvens och sistens blev det fyra elever kvar på pappret och de åker med till Stockholm den 11 maj. Jag har inte påstått att valet var lätt!