Blandad kompott

Just nu har jag en VFU-elev i mitt klassrum och det är verkligen en resurs. Inte bara för att det är ett par händer till, utan också för den möjligheten det ger att få till sig av nya metoder och ny forskning. Att ha en elev innebär också att jag får tänka till en extra gång på det jag gör och då inte bara tyst för mig själv utan i diskussion med någon annan. Det finns ett uppdämt behov av pedagogiska diskussioner som det sällan finns utrymme för annars och här ges ett ypperligt tillfälle för det. Min elev är dessutom utbildad specialpedagog och har lång erfarenhet från sitt arbete med bland annat utredningar kring barn med särskilda behov. Att få tillgång till sådan kompetens, mitt i skolvardagen i klassrummet, är en ynnest. Tanken slår mig ofta att det är just så som jag önskar att, det vi kallar ”special” borde se ut och vara. Mitt i klassrummet, här och nu, intensivt och precis när eleven behöver det.

Prick klockan 8.15 ringer skolklockan på vår skola. Utanför ytterdörren står en skock ivriga elever som bara väntar på att få komma in. Man kan nästan tro att de köar för en rock-konsert eller liknande. Det är så härligt att varje dag mötas av dessa entusiastiska elever. Visst finns där några eftersläntrare men det är nästan ingen som kommer försent och visst är där lite gnabb och trubbel men i stort sett är stämningen god. Vilken fantastisk början det är på en arbetsdag, både för mig och eleverna.

Tänk vilken förmån det är att vara förälder idag och få möjlighet att få ta del av sina barns skoltid. Bloggandet möjliggör en insyn och en delaktighet för föräldrarna. För mig som lärare betyder bloggandet att jag kan se tillbaka i tid och faktiskt upptäcka elevers utveckling som inte hinns i vardagen. Det är lätt att följa med i utvecklingen och det är viktigt att så sker men ibland är det lätt att bli blind för den utveckling som hela tiden sker med pyttesmå steg. Då är det nyttigt att klicka runt på bloggen och jämföra och faktiskt se vilken fantastisk utveckling som skett sedan vi möttes, i klassrummet i augusti, förra året. Att få vara en så stor och viktig del av detta är en ynnest eller som Ella skulle ha sagt: ”Det är en ära!”

I mitt arbete är planering A och O. Att vara förberedd och påläst är en oerhört viktig del av mitt jobb. Lika viktigt som det är att kunna bryta planeringen, improvisera och följa det som händer här och nu i klassrummet. Det är i jämvikten av planering, förberedelse och improvisation som lärande uppstår.

I hela vår tillvaro försöker vi skapa balans. Balans är mer än bara att sträcka ut armarna och försöka hålla sig kvar på linan. Ibland balanserar vi på den yttersta eggen även om vi inte vet om det. Att hitta balansen är inte alltid så lätt men vi gör allt för att försöka för att vi vet konsekvensen. Vi faller! I klassrummet är det mitt uppdrag att hålla eleverna i handen och ge dem det stöd det behöver, så länge de behöver. Det är nämligen inte bara att ta bort stödhjulen och tro att det går att cykla direkt, utan dem. Då tappar man inte bara balansen.

Att välja är inte det lättaste. Att välja rätt kan vara svårt och att välja rättvist är näst intill omöjligt.  Att välja ut, utifrån rättvisa hör till det mest komplicerade. Det finns många aspekter att ta hänsyn till när det kommer till att välja ut. Det demokratiska tänket är oerhört viktigt, det rent praktiska är en annan viktig vinkel att se urvalet från och sist men inte minst – det mest möjliga. Nu är valen gjorda, de är presenterade och kanske inte alla tycker att jag valt rätt eller ens i närheten av bra men… Jag har gjort valen utifrån många olika kriterier och vägt för och emot på guldvåg. Till syvens och sistens blev det fyra elever kvar på pappret och de åker med till Stockholm den 11 maj. Jag har inte påstått att valet var lätt!

Alla dessa talkamrater vi lär oss. Det är 7-kompisar, 8-kompisar och 5-kompisar med flera och för dessa har vi fingrar så det räcker till. Vi nöter 10-kompisar så att vi kan dem även om vi blir väckta mitt i natten. Så dyker 11- och 12-kompisar upp som gubben ur lådan. Helt plötsligt räcker inte fingrarna till. Det är då som alla plockisar får sin givna plats i vårt klassrum. När handen inte räcker till måste vi få verktyg som fungerar.

Tag plats! Var god stäng dörrarna!

Innanför den magiska dörren till klassrummet börjar den spännande resan. Vi sätter oss väl tillrätta i Första klass och låter oss föras mot nya, utmanande mål.

Allt det vi gör och skriver på bloggen kopplar vi på ett eller annat sätt till målen, centrala innehållet och kunskapskraven i Lgr 11. De kommer att vara våra hållplatser och utflyktsmål på vår resa. En del elever kommer att stanna längre för att utforska och upptäcka lite mer, andra kommer att fara vidare efter bara ett kortare besök och en del kanske gör en avstickare på vägen. Dock kommer alla att ha samma slutdestination – att nå målen i Lgr 11.

Tågen stannar i Hallsberg men vi vill längre än så. Vi vill nå alla våra uppsatta mål och ett av dem är att vinna Webbstjärnan. Med vår blogg vill vi visa hur viktigt det är med inflytande, delaktighet och samverkan. Det ligger till grund för den demokratiska värdegrunden och fostrar oss till goda, kloka och kritiska internetanvändare.

Hur otroligt det än kan låta så har vi nått ett av våra delmål. Vi har gått till final i Webbstjärnans tävling. Vår klassblogg är topp tre i Sverige. Ingenting är omöjligt vilket vi just bevisat.

Vissa dagar eller snarare vissa lektioner är det ett evigt spring till pennvässaren. Det är som att det smittar, pennvässandet. Allas pennor verkar vara trubbiga samtidigt eller gå av. Ibland försöker jag förebygga genom att vässa alla färgpennor och sortera dem fint i burkarna. Lite som att vaccinera den epidemi av pennvässning som uppstår. Det hjälper dock sällan. Pennvässandet fortskrider med fortsatt energi. Innerst inne vet jag anledningen till detta spring. Jag har ju att göra med ”förstagluttare” med väldigt mycket kryp i kroppen och spring i benen. Det är som att pennvässandet tillfredsställer deras behov av rörelse. Och det är väl fantastiskt att de själva kan hitta tillfällen för att få utlopp för det. Jag inser att pennvässande är helt okej särskilt när det mynnar ut i att eleverna däremellan arbetar mer fokuserat och koncentrerat.