Vissa dagar eller snarare vissa lektioner är det ett evigt spring till pennvässaren. Det är som att det smittar, pennvässandet. Allas pennor verkar vara trubbiga samtidigt eller gå av. Ibland försöker jag förebygga genom att vässa alla färgpennor och sortera dem fint i burkarna. Lite som att vaccinera den epidemi av pennvässning som uppstår. Det hjälper dock sällan. Pennvässandet fortskrider med fortsatt energi. Innerst inne vet jag anledningen till detta spring. Jag har ju att göra med ”förstagluttare” med väldigt mycket kryp i kroppen och spring i benen. Det är som att pennvässandet tillfredsställer deras behov av rörelse. Och det är väl fantastiskt att de själva kan hitta tillfällen för att få utlopp för det. Jag inser att pennvässande är helt okej särskilt när det mynnar ut i att eleverna däremellan arbetar mer fokuserat och koncentrerat.
