Under mina år på Stocksätterskolan har jag sysslat med många olika saker men allt började i slöjdsalen. Under tre års tid var slöjdsalen min och jag fullkomligt älskade det. På grund av vissa omständigheter fick jag flytta på mig vilket renderade i att jag äntligen slutförde min lärarexamen. När så lärarlegitimationen ramlade ner i min mailbox så fick jag också behörighet i slöjd. Slöjdlärare växer inte på trä’n men det gör heller inte bra slöjdlärartjänster så jag fortsatte min bana som mentor och packade ner och ställde undan textilläraren i mig. När så min rektor en dag i våras bad mig överväga om jag kunde tänka mig att ta över slöjden på skolan kom det nästan som en chock. Överväga var inte svårt och långt inuti mig kände jag hur textilläraren vaknade till liv men att fatta beslut var betydligt mycket svårare. Att lämna min etta som jag skapat en sådan fin relation med och jobbat så hårt med var inget jag bara gjorde. Efter många turer och moget övervägande, för och emot, beslöt jag mig ändå att ge det en chans. Än en gång skulle slöjdsalen hamna i min vård och när väl beslutet var fattat kände jag endast förväntan. Nu har jag gjort min första månad, jag har flyttat in och landat i rollen och jag är tillbaka på ruta ett: Jag älskar det!

I våras fick jag ett mail från Webbstjärnan där de frågade om lov om de fick nominera mig till ”Guldäpplet”, ett nationellt, pedagogiskt pris. Visst, svarade jag och la sedan tanken åt sidan. Idag damp det ner ett mail som inleddes med följande rader: ”Hej! Först ett stort grattis – du är nominerad till lärarstipendiet Guldäpplet!” Ooops! Med aningen darrande knän läser jag resten och kan inte riktigt ta in det som står. Jag känner en stolthet och en stor ära inom mig och att få denna bekräftelse på det arbete jag lägger ner, är i det stora hela ofattbart. Äran vill jag dock dela med med min rektor och mina otroligt kompetenta och duktiga kollegor. Dels därför att de alltid finns där och delar med sig av sina erfarenheter och gedigna kunskap men också för det förtroende och respekt de visar mig. Dessutom har all den kunskap och den lärdom som jag fått i mötet med alla elever och föräldrar genom åren, format mig till den pedagog jag är. Aldrig någonsin kunde jag drömma om detta när jag som 15-åring gjorde min pryo-tid på en lågstadieskola och min handledare sa till mig att hon tyckte att jag skulle bli lärare. Genom åren har hon varit en av mina stora förebilder. Tack Lena Nysten för det du såg i mig!

Nu stundar inte många lektioner förrän det efterlängtade sommarlovet inträder. Dagarna
fram till skolavslutningen handlar mest om att slutföra rest och rensa och röja. Det är tydligt att det ligger något i luften, en oro och en längtan och kanske för en del – bävan. Sommarlov är inte till godo för alla. För en del innebär det kaos och otrygghet. Inga fasta tider och inga rutiner att förhålla sig till. För andra handlar sommarlov om sol, bad och utflykter med familjen. För mig innebär sommarlov avsked och i år mer än någonsin. Jag lämnar något bakom mig och går in i något nytt. Blandade känslor tumlar omkring i mig, vemod och saknad i en mix med spänning och nyfikenhet.  Min väg har tagit en annan riktning och nya mål väntar runt kröken. Helt säker är jag inte på att jag faktiskt gör det rätta men nu är beslutet fattat och jag tänker göra allt för att det ska bli till det bästa.

Visst finns det stunder i klassrummet som kräver största möjliga tystnad. Stunderna med tyst läsning då alla har rätt till sina egna tankar och funderingar. Eller arbetsstunder som kräver koncentration och eftertanke. Annars föredrar jag surret av samtal, diskussioner, jämförande överläggningar och liknande då utbyte sker mellan eleverna själva. Någonstans läser någon sin instruktion, lite småhögt för sig själv. I ett annat hörn är det en elev som förklarar matte-uppgiften och vid några bord pågår livliga diskussioner om något som är aktuellt just här och nu. Min strävan är inte att nå tystnad i klassrummet utan att nå en miljö där alla ges möjlighet att lära sig på sitt allra bästa sätt – tillsammans.

Varje morgon står högläsning först på schemat. Vi läser en liten snutt varje dag och oftast är det ett kapitel. Ibland är böckerna väldigt spännande och det är som roligast att sluta när det är som mest spännande. Att göra ljudeffekter och sänka rösten eller varför inte höja den, ger ytterligare krydda åt lässtunden. När eleverna sitter alldeles tysta med nästan gapande munnar då har jag nått ett av mina mål – att ge dem en läsupplevelse. Högläsningen innebär att vi alla tillsammans delar upplevelsen och det är magiskt. Samtalen före och efter, spekulationerna om vad som kommer att hända eller vem det är som är boven eller bara bakom dörren, är givande och inspirerande. Utbudet av bra högläsningsböcker är enormt och det är inte alltid så lätt att välja. Det finns så många böcker, för att inte tala om stora författare som eleverna behöver få lära känna och få ta del av. Min förhoppning är att om jag ger dem läslusten så kommer de själva att botanisera bland våra barnboksskatter.

Det slår mig ofta hur viktigt det är att få bekräftelse på det man gör. En liten klapp på axeln eller ett uppmuntrande ord är vad som kan vara det avgörande för en bra dag eller ej. Ofta är det från eleverna som påfyllningen kommer. Genom små kommentarer, teckningar eller kramar får man som fröken veta hur betydelsefull man är. Ibland kan det vara föräldrar som uttrycker sitt förtroende eller sin nöjdhet. Kollegor emellan finns också en uppmuntrande ton och en vilja att lyfta varandra när det behövs. Det är oerhört viktigt att vi hjälps åt med just det, att lyfta varandra och dra åt samma håll. Vi behöver få veta att vi är bra på det vi gör och särskilt från de som vet vad de pratar om, elever, föräldrar och kollegor.

Det bästa måste ju ändå vara att köpa engelska läroböcker i England. Vad kan vara bättre än barnböcker skrivna på engelska. Varför ska man krångla till det?