Vissa dagar eller snarare vissa lektioner är det ett evigt spring till pennvässaren. Det är som att det smittar, pennvässandet. Allas pennor verkar vara trubbiga samtidigt eller gå av. Ibland försöker jag förebygga genom att vässa alla färgpennor och sortera dem fint i burkarna. Lite som att vaccinera den epidemi av pennvässning som uppstår. Det hjälper dock sällan. Pennvässandet fortskrider med fortsatt energi. Innerst inne vet jag anledningen till detta spring. Jag har ju att göra med ”förstagluttare” med väldigt mycket kryp i kroppen och spring i benen. Det är som att pennvässandet tillfredsställer deras behov av rörelse. Och det är väl fantastiskt att de själva kan hitta tillfällen för att få utlopp för det. Jag inser att pennvässande är helt okej särskilt när det mynnar ut i att eleverna däremellan arbetar mer fokuserat och koncentrerat.

Mina dagar är fyllda av frågor. Mina egna, vanliga, vardagliga frågor. Frågor jag ställer mig själv om vad jag gör och varför jag gör det. Hur jag ska göra det och också när och med vem eller vilka. Utöver mina frågor som ständigt är närvarande fullkomligt överöses jag av elevfrågor. Hur förberedd jag än försöker vara så ställs jag inför frågor från elever som jag inte kan svara på. Ibland kanske jag inte vill just då, det passar helt enkelt inte. Då försöker jag alltid spara på frågorna. Min whiteboard är full av frågor och mitt skrivbord är fullt av post-its med frågor som är till en annan gång. Med elevernas hjälp ser vi till att en annan gång blir av. Kanske inte att vi får ett svar men frågan får sin tid. En annan gång får inte bli till ingen gång. Och allas frågor är viktiga för den som ställt den.

Det finns ögonblick som jag skulle vilja konservera och ta fram en dyster och tung dag. Ögonblick av möten och lärande. Jag har förmånen att i mitt jobb kunna samla på mig dessa ögonblick. De sker varje dag även om jag inte alltid hinner uppmärksamma dem. Där är aha-upplevelser hos eleverna när de upptäcker att de kan något utan att veta om det. Där är också ljudandet av bokstäverna som till slut bildar ett ord och eleven förstår att hen faktiskt har läst – och förstått. När lärandet blir synligt inte bara för mig utan framförallt för eleverna då infinner sig dessa ögonblick. Ibland är det två glittrande ögon som lyser som solar för att eleven fått just den hjälp som behövs för att hen ska klara uppgiften. Ibland är uppgiften något som kan tyckas vara simpelt men är stort när man klarar det, som till exempel att balansera en fjäril på en penna.

Det är mycket hundra nu. Hundra bollar i luften, hundra dagar att blogga och topp 100 i Webbstjärnans tävling. Helt otroligt! För andra året i rad får min klassblogg den stora äran att få vara topp100. Det är en väldans massa bra lag som deltar och konkurrensen är stenhård. Därför känns det extra roligt att få bekräftelse på att det jag brinner för och tror på, uppmärksammas på detta vis. Märkligt hur det kan bli ändå. Det som började med ”låtsasbloggar” i pdf-dokument för många år sedan har utvecklats till ett bloggande vi ens inte kunde drömma om. Jag är så glad över att ha fått denna möjlighet och att rektorer och kollegor har stöttat och utmanat. Framförallt är jag tacksam över det brinnande intresse mina elever har visat och alla föräldrar som gett sitt medgivande.

För precis ett år sedan fick jag ett telefonsamtal från Webbstjärnan. De berättade att vår klassblogg hade blivit nominerade i Webbstjärnans tävling. Det innebar att vi, jag och fem elever skulle få åka till Stockholm och vara med på prisutdelningen. Nu sitter jag här ett år senare och läser om oss på Webbstjärnans hemsida. Tänk att ha fått vara med om detta tillsammans. STORT!

Läs mer på Webbstjärnans sida!

Nu har jag gjort det. Ingen återvändo eller ångervecka. Dags att lägga in en högre växel och öka till 100. Kort eller långt, viktigt eller oväsentligt. pretentiöst eller bara svammel, stryk det som ej önskas – ett inlägg om dagen ska det bli i HUNDRA dagar. (Hoppas jag!)

Det ekar ganska tomt i lokalerna där det annars sjuder av liv. I klassrummet är tystnaden det enda som hörs men från fritids och skolgården hörs dämpade stämmor. Påsklov för många men inte för alla. En del väljer och andra har inget val. Jag klagar inte, jag har valt. På mer än ett sätt faktiskt. Även om ferierna är ett minne blott finns alltid semester som alternativ. Jag väljer att blanda, jobba några dagar och semestra en. Vi är några själar på jobbet som flitigt använder tiden. Kafferasterna eller snarare kafferasten är inte långvarig. Alla har fullt upp med sitt. Vi ropar efter varandra om någon missar i arbetsivern. Ja, vi till och med ringer om någon saknas allt för gemenskapens skull. Stämningen är härlig, varm och generös. Vi pratar, diskuterar och tipsar varann. Det är högt i tak och tonen är god. Kollegor som respekterar och respekteras precis som det ska vara. Visst är det påsklov för en del men värdefulla dagar för oss.