(mina reflektioner efter några fantastiska föreläsningar kopplade till musikämnet)

I dagens målstyrda skola är det lätt att vi lärare tappar oss själva och meningen med vår undervisning. Vad vi än gör med våra elever måste vi hela tiden relatera till våra styrdokument, på gott och ont. Inte så sällan glömmer vi bort första delen i vår läroplan, den delen som just är bärande för att vi ska lyckas i våra ansträngningar att fostra och utbilda våra elever till att bli harmoniska och ansvarskännande individer!

Ibland är det nyttigt att sätta saker på sin spets och utmana sina egna föreställningar. Det gör vi alldeles för sällan! Att ifrågasätta vår egen undervisning och vad vi anser är ”viktig” kunskap är något vi behöver reflektera över. Diskussionen kring kunskapsbegreppet behöver vi föra oftare än vad vi gör. Hur behåller vi nyfikenhet och lusten att lära hos våra elever? Hur omfamnar vi deras olikheter och använder vi dem som tillgång i undervisningen.

Digitaliseringen har blivit en naturlig del i samhället och i elevers liv, detta måste vi ta vara på! Många lärare möter denna utmaning med skepsis, även jag ibland. Men just genom att tillåta sig att vara självkritisk och ifrågasätta sig själv, är utveckling möjlig. Är det färdighetsträningen som fortfarande ses som det som ger resultat? Det synbara? Det mätbara? Tyvärr har det mätbara blivit det som representerar helheten.

Vad gör vi med kreativiteten som kommer i skymundan? Hindrar vi utvecklingen?

Med hjälp av de digitala verktygen som komplement, kan vi nog komma ett steg längre, om vi är överens om vilken kunskapssyn det är som gäller.

Efter några inspirationsföreläsningar jag har varit med om, kommer de digitala verktygen att vara del i min musikundervisning i mycket större utsträckning. Med att använda dessa som komplement i undervisningen, hoppas jag kunna få fler elever att känna sig nöjda och att lyckas med skapandeuppgifter.

Genom att utgå från elevers egna erfarenheter och ta vara på deras inre motivation till att skapa och utvecklas gör förhoppningsvis att vår undervisning tjänar sitt syfte: att utbilda harmoniska och ansvarskännande individer!

SETT 2017 och en föreläsning av en slöjdlärare, självklart var det ett givet val för mig. Dessutom antydde rubriken att det skulle finnas inslag av IKT och vad kan passa bättre för en IKT-nördig syfröken? Föreläsningen inleddes med frågan: ”Vad är kreativitet och vad får den för plats i skolan idag?” Elisabet Jagell menar att det finns en risk att kreativiteten har fått ge vika för stoffträngsel och katederundervisning. Tiden räcker inte till och PISA-undersökningen mäter inte kreativitet. Dessutom fylls det på med krav om stärkt digital kompetens för eleverna i Lgr11. Samtidigt pekar hon på omslaget av densamma och menar att det visar på att alla delar, alla sinnen, alla förmågor är viktiga. Här ryms boken, bilden, konsten, det fysiska äpplet, det skrivna ordet och det digitala i en och samma bild. Intressant reflektion, tycker jag och kan bara hålla med. Vi lär med alla sinnen och kanske viktigast av allt, vi lär olika.  För övrigt kan vi återfinna ordet ”kreativitet” 11 gånger i Lgr11 och då i den exakta formen, vilket inte är det enda ord som kan förknippas med det kreativa såklart. (Bara lite kuriosa info)

Det handlar inte om att det ena utesluter det andra, eller att vi måste välja utan det handlar om en kombo av ämnen och arbetssätt. Samma sak när det kommer till IKT och kreativitet. Det handlar inte om kreativitet vs IKT utan kREAtivITET <3 IKT vilket tilltalar mig eftersom det är så jag jobbar. Bekräftelse av andra kloka behövs! Jagell pratar om det taktila skapandet men också om det digitala skapandet och hon menar att kreativitet, handkraft och det digitala går hand i hand och möjliggör för varandra. Det digitala synliggör (läs blogg), ger inspiration till andra och är ypperligt för dokumentation. Visst ska vi värna om det kreativa men visst kan det göras med hjälp av det digitala.

Fick tips om en film som visar vad som händer om vi har händer som inte får ”hantverka” och det är klart att utan det digitala skulle jag inte kunna dela med mig av den här.

KreATIviTet <3 IKT = SaNt

Från och med höstterminen 2017 utökar vi antalet förstelärare till 15 stycken, Katerina Kuksa, modersmålslärare Stocksätterskolan och Joakim Carlsson, musiklärare Transtenskolan. Vi välkomnar dem till gruppen och ser fram emot deras presentationer här på bloggen.

För några veckor sedan hade jag förmånen att få delta i en förstelärarkonferens där jag fick lyssna till flera bra föreläsningar. Speciellt fastnade jag för gymnasieläraren Jenny Edvardssons föreläsning om att arbeta språkutvecklande.

Som framgångsfaktorer i en språkutvecklande undervisning lyfte hon fram att bygga relationer samt att se undervisningen som en process, att jobba i flera steg. I det arbetssätt hon förordar knyts språk- och kunskapsutveckling tätt samman och läraren jobbar modellerande, dvs tänker högt kring de texter gruppen möter, visar hur hen bygger upp sin förståelse och vägleder sedan eleverna när de tillsammans provar på det läraren visat. Arbetssättet bygger mycket på stöttning/scaffoldning och utgår från Vygotskys tankar om att allt lärande sker i ett socialt samspel. Andra framgångsfaktorer är att använda sig av autentiska uppgifter, alltså uppgifter som är verkliga, meningsfulla och som andra ska få del av samt att anpassa sin undervisning efter individerna i elevgruppen och använda öppna uppgifter som kan utföras på många olika sätt. Vidare är den formativa bedömningen en viktig del, att eleverna får veta vad de ska göra för att komma vidare i sin utveckling.

Jenny beskrev några olika saker som hon ser gynna elevers språk- och kunskapsutveckling, som t ex:

• att eleverna alltid får både läsa och skriva – dela upp lektionen i flera steg
• att jobba med muntlig framställning, lyssna och visualisera – låt olika typer av muntliga aktiviteter ingå i alla lektioner
• att ge tankemässigt krävande uppgifter – med stöd och stöttning
• att läraren analyserar språket i sitt ämne – Hur kan jag hjälpa mina elever att ta sig in i de texter som är aktuella i mitt ämne? – samt lyfter fram ämnestypiska texter och visar på vad som kännetecknar dem
• att jobba med utveckling av ordförrådet – för att utveckla ett funktionellt användande, att få eleverna att anamma orden i sitt eget språk
• olika lärandestrategier och lässtrategier
• formativ bedömning – att ge återkoppling och att sätta upp korta mål
• en elevcentrerad klassrumsmiljö – där eleverna aktiveras och får rikliga tillfällen att använda sitt språk

Flera gånger under föreläsningen kom jag på mig själv med att nicka igenkännande och humma instämmande. Jenny talade om vikten av att jag som lärare funderar över var och hur läsningen fungerar bäst för min elev, att jag utgår från det som fungerar och bygger vidare utifrån det samt att jag skapar sammanhang i undervisningen, så att de olika delarna hakar i varandra och ger förutsättningar för att bättre förstå helheten. I det språkutvecklande arbete hon målade upp bedrivs ett mycket aktivt arbete med texterna, både före, under och efter läsningen. Här är läsning inte en enskild aktivitet, utan den ingår i ett socialt sammanhang där fokus ligger på att förstå innehållet i den text som läses. Hon beskrev hur elevernas förförståelse kan aktiveras och hur vi kan få dem att överblicka och se framåt. Hon talade också om hur vi, t ex med hjälp av EPA (enskilt, par, alla), kan skapa ett reflekterande samtal efter läsningen där eleverna tränar sig i att sammanfatta, att upptäcka och reda ut oklarheter samt att ställa undrande frågor till texten. Jenny är en stark förespråkare för Aidan Chambers modell för boksamtal.

Under Jennys föreläsning upplevde jag att tiden stannade upp en stund. Jag förundrades och fascinerades över att höra en gymnasielärare beskriva så mycket av det som jag själv uppfattar som viktigt i undervisningen och som jag så gott jag kan använder mig av tillsammans med skolans yngre elever. Att upptäcka att jag delar samma undervisningsgrund och försöker visa på samma strategier för lärande som en gymnasielärare gör mig lycklig och hoppfull. Jag tänker att om barn och elever, från förskola till gymnasiet, möter pedagoger som visar och förklarar lärandeprocessen på samma sätt, med samma begrepp och där de i undervisningen genom hela si nskoltid får använda sig av samma strategier, så borde det skapa goda förutsättningar för att få dem att utvecklas till reflekterande och aktiva textanvändare.

Är du intresserad av att läsa mer om språk- och kunskapsutvecklande arbete så har Jenny skrivit en bok som heter ”Mötet med texten – inkluderande läsundervisning” och det går att följa hennes blogg på jennypawendes.blogspot.se.

Andra böcker som Jenny rekommenderade är:

• Greppa språket – ämnesdidaktiska perspektiv på flerspråkighet – en skrift från Skolverket
• Läsdidaktik – av Astrid Roe

Ni vet den där känslan av att ”det här händer inte”, den drabbade mig flera gånger idag. Det var ingen ”vanlig-dag-på-jobbet-dag” idag kan jag lugnt konstatera när jag sitter hemma i fåtöljen och summerar dagen. Nu, så här efteråt, känns dagen helt overklig och jag är tvungen att se över mina foton för att förstå att det faktiskt har hänt. Det låter lite dramatiskt men det är stort, omtumlande och fantastiskt på en och samma gång. Vår skola, den där skolan som jag älskar att gå till varje dag, har haft finbesök. Sådär vid halvtvåtiden på eftermiddagen stod han där, utbildningsministern i egen hög person. Gustav Fridolin – på vår skola!!! Det första han möts av är en elev som säger: ” Du, jag älskar dig”. Lite svarslös blir han, den annars så vältalande politikern, noterar jag leende men så spricker han upp i ett leende som får metertjock snö att smälta. Och detta leende har han med sig i alla möten han gör genom korridoren, ljusgården och i klassrummen. Han är intresserad, genuint intresserad skulle jag vilja påstå. I femmans klassrum tar han sig tid att sitta ner på huk mitt bland eleverna, han frågar och svarar och han ser verkligen ut att trivas. Under mötet med vår skolas eminenta elevråd berörs jag starkt av hur otroligt fina elever vi har och det där ögonblicket av overklighet slår mig. Samtidigt slås jag av hur väl eleverna hanterar situationen och hur proffsigt de ställer sina frågor. Och visst skulle självaste Gustav Fridolin ha på sig pyjamas om han kom till oss på vår pyjamasdag och det tror jag på. Han är närvarande, han lyssnar in, svarar seriöst och eftertänksamt på frågorna elevrådet ställer. När det är dags att avrunda besöket flockas våra elever kring honom och selfiesarna avlöser varandra. Det är som om Gustav Fridolin är värsta rockstjärnan. Och på sätt och vis är han det. Avtryck har han gjort idag, den gode utbildningsministern, intryck med för den delen och vi på Stocksätterskolan har fått ytterligare ett fantastiskt minne att dela och aldrig glömma.