Blandad kompott

Att klargöra mål och få de yngre eleverna att vara delaktiga i sin kunskapsutveckling och måluppfyllelse kan ibland kännas som en utmaning. Tanken är att få eleverna att förstå vart de ska nå, hur de ska ta sig dit och varför. När jag hade en år 1 för ett fåtal år sedan bestämde jag mig för att jag skulle göra allt i min makt för att få eleverna med på det tåget. I klassrummet hade jag alla mål och kunskapskrav uppsatta och väl synliga. Jag förenklade och visualiserade men kände kanske inte alltid att jag fick eleverna så delaktiga och insatta som mitt mål var. Så kom någon på skolan med den fantastiska idén att hela skolan skulle ha en temavecka om just mål. Med bävan såg jag i almanackan hur denna vecka kom närmre och närmre. Så en måndag var det dags! Vi startade upp med att alla elever fick berätta om vad de ville lära sig, vilket inte var så svårt. Alla fick göra sina egna målmoln och gladeligen målade mina elever färgglada moln. I dessa präntade vi sedan tillsammans ner lite olika saker som de ville lära sig i första klass. Läsa, skriva, matte var det som var mest populärt. Så kom vi till detta med läroplanens mål. Det är ju inte alltid som elevernas egna mål och vad Lgr11 säger alltid stämmer överens. Återigen upplevde jag ett glapp med vad jag ville att de skulle förstå och hur jag kunde förmedla det. Helt plötsligt och improviserat kom jag på tanken att använda målgörandet i bollsporter som symbolik. (Någon gång har någon klok sagt att det krävs erfarenhet och kompetens för att kunna handla på känn och ha lite tur och den känslan fick jag) Jag förklarade för eleverna att i skolan ska de ”göra mål” i en massa olika ämnen och när de lärt sig de olika sakerna i ämnena så går bollen i nätet. För att få detta så konkret som möjligt målade vi ett stort mål och klippte ut bollar där eleverna ritade och skrev olika ämnen och saker de skulle lära sig. De fick jobba i grupp om två och det var helt fantastiskt hur bra det gick. Diskussionerna gick varma och kopplingen till bollsportandet utvecklades. Någon frågade om det var fusk att man passade varann och om jag (läraren) skulle kunna kallas för ”coachen”. Ibland är det som om det bara faller på plats!

Vem är Maria Dufva? Ja, rent personligen vet jag inte vem hon är. En kvinna i 40-årsåldern (själv sa hon 44 vilket är svårt att se), snygg, trevlig, social men framförallt oerhört intressant och kompetent. Hon är kriminolog och har jobbat med barn som utsatts för brott och då med brott på nätet som specialitet. Hon föreläser numera på heltid ute på skolor för barn, för föräldrar och skolpersonal. och har också skrivit en bok som rör barns säkerhet på nätet ”Mitt barn på nätet”. Idag gästade hon vår skola och träffade våra elever i år 4 – 6 samt hade under kvällen en föreläsning för oss skolpersonal och inbjudna föräldrar. Två timmar av explosiv information om vad nätet kan göra med våra barn om vi inte finns där och bryr oss. Eller som hon upprepade gånger säger: den människan som gömmer sig bakom Internet. För det är ju inte paddan, mobilen, datorn eller Internet som är problemet utan det är just de människor som gömmer sig där bakom, i dunklet, lurar på sitt byte och rovfiskar. Uppger sig för att vara någon annan, hotar, mutar och kanske värst av allt; bryr sig när ingen annan gör det. Maria smattrar fram exemplen och utan att ge smaskiga detaljer får hon oss obehagliga till mods, inse allvaret och förstå det ansvar som vilar på våra axlar. Våga prata med era barn, skapa relation, sätt gränser, var intresserade, bry er om vad barnen gör på Internet. Hennes uppmaningar och pekpinnar är precis vad som behövs för att vi överhuvudtaget ska kunna ha en chans mot det ”onda” som finns därute. Hon är som en riddare med höjd lans men istället för egen rustning försöker hon rusta oss och våra barn inför mötet med Internet. Hela hennes föreläsning genomsyrar gediget engagemang och kompetens kryddat med humor och personliga anekdoter. Som ett fyrverkeri lämnar hon ingen oberörd och jag är säker på att den låga Maria spred ikväll fick många av oss att gå hem betydligt mer upplysta och beredda att ta det ansvar som krävs. Tack för en fantastisk kväll och för att du orkar stå upp för allas våra barn.

Hur vi betonar ordet ”vilken” i ovanstående rubrik avgör om hur vi tolkar texten. Spännande! Lika spännande som min dag har varit skulle jag vilja säga. Den har inte varit revolutionerande, den har inte presenterat några nyheter och ändå har den inspirerat och varit otroligt givande. I bästa sällskap har jag varit med om en dag som skulle kunna liknas vid en mental och intellektuell spa-dag i digitaliseringens tecken. För mig som ikt-ansvarig har den varit en bekräftelse och en kick-off i samma paket. Här har verkligen Skolverket lyckats med att inspirera och sprida tanken med den digitala strategin som vår läroplan har fyllts på med. En fantastisk föreläsare, Hulya Basaran, tog oss deltagare med på en resa och guidade oss genom digitala verktyg i undervisningen, tydligt förankrade i de nya tilläggen kring digitalisering i Lgr 11. Här handlar det inte om att presentera så många appar och digitala resurser som möjligt på kortast tid utan här handlar det om att koppla dem till elevernas förmågor, lärande och kunskapsutveckling. Apparna och de digitala resurserna är inga nyheter för mig och användningsområdet känns välbekant men det är konceptet och det sätt Hulya presenterar det på som är behållningen. Jag inser tydligt att även om vi kommit långt så finns det flera som skulle ha stor nytta att få ta del av detta koncept. Som om det inte var nog med det vi fick till oss rent mentalt så blev vi otroligt bortskämda med kaffe och delikat smörgås på förmiddagen, en lunch bestående av lax och små färskpotatis samt en buffé av kakor och frukt till eftermiddagen. Det goda moset brukar också ha sin grädde och idag toppade Skolverket med att ge alla deltagare en kasse med relevant litteratur. Fyra högst aktuella böcker kunde kvitteras ut innan vi kunde avsluta vår fredag och ta helg. Vill också poängtera att sällskapet idag var fantastiskt och jag är så tacksam för att få vara en del i allt detta.

Just nu pågår en debatt i massmedia kring huruvida ämnet modersmål/hemspråk är till fördel eller nackdel för elevernas kunskapsutveckling. I en debattartikel menar moderata politikerna Carina Wutzler, Camilla Brunsberg och Malin Wengholm att modersmålsundervisning inte ska vara en del av skolans grunduppdrag. Läs hela artikeln här.

I ett inlägg på Facebook gav Inese Stopele, modersmålslärare i Hallsbergs kommun, sin syn på ämnet och jag bad att få lägga det här som ett gästinlägg:

Det vore kanske bra för Malin Wengholm mfl att läsa några ämnesrelaterade böcker och forskningar innan de öppnar sina mun och börjar debattera.

”Orättvist”, ja… Nu skriver jag inte som en modersmålslärare/studiehandledare utan som en flerspråkig person (med ett annat modersmål än svenska) och som en förälder. Min son är 6 och han har såklart ett annat modersmål än svenska. Hemma har jag alltid arbetat mycket med hans språkutveckling (på hans modersmål) på olika sätt, främst med hjälp av montessori pedagogik. Vi läser böcker och läser MYCKET, och varje dag. Vi läser både ”gammaldagsböcker”/klassiker och modern litteratur. Hans modersmål är riktigt bra, och jag ser hur detta hjälper honom även med det svenska språket. Eftersom han hade ”knäckt språk-/läskoden” i tidig ålder hade han inga problem med att börja läsa även på svenska. Han är duktig på att samtala konstruktivt (för sin ålder), på att argumentera och berätta (jo, tack vare modersmålet!). Och att lära sig fler språk är en fantastisk bra träning för hjärnan, som hjälper även i andra ämnen (jo, han är duktig på matte också!).

Nu ska jag vara helt ärlig och säga att inte alla barn som har svenska som modersmål har de bästa språkkunskaperna heller. Att man behärskar vardagsspråket betyder inte att man verkligen är bra på att skriva, fantisera och att man har ett rikt språk och stort ordförråd ”per automatik”. Det jag ser idag är att många barn och unga har egentligen väldigt dåliga språkkunskaper och jag tycker att en av anledningarna till detta är att de inte läser böcker! Och här är det ingenting med ens modersmål och nationalitet att göra! Har man ett ”fattigt språk” kan man inte bli bra på att skriva texter, författa, uttrycka sig muntligt m.m. Punkt slut.

Eftersom jag kunde 4 språk innan jag började lära mig svenska och hade en god förförståelse och uppfattning om hur språket är byggt, var det mycket lättare att lära mig svenska också. Och eftersom mitt modersmål är ”rikt”, kan jag uttrycka mig bättre på alla andra språk också. Om man t.ex. inte vet på sitt modersmål om att något ord eller begrepp ens finns kan man inte veta detta på andra eller tredjespråk heller när man t.ex. vill skriva något med hjälp av en lexikon. Jag är helt övertygad att man BLIR bättre på andra- (tredje-, fjärde-) språk med hjälp av sitt modersmål!

Modersmålsundervisning efter skol tid är en ”fin” idé det med. Klart att barn vill stanna kvar efter skoltid när deras kompisar går hem och gör roligare saker. På sådant sätt sänker man modersmålets status och betydelse ännu mer. Man borde satsa mer på att integrera språkarbetet i alla ämnen så att eleverna skulle ha fler tillfällen att träna på att skriva, rapportera, presentera m.m. På svenska! Man kan arbeta med språket på många olika sätt även på NO, SO, hemkunskap, t.o.m. idrott. Att arbeta mer med ”translanguaging” (på ett medvetet sätt använda elevernas flerspråkighet som resurs i undervisningen och låta eleverna använda alla sina språk som resurs i lärandet) med de flerspråkiga eleverna vore också något att satsa på. Och för en gångs skull – var inte rädda att knyta familjerna närmare till skolan, ge läxor, samarbeta med föräldrarna, be dem att förklara ämnena hemma på sina modersmål!

Jag har lärt mig att vara stolt över mina språkkunskaper trots att jag pratar med brytning och skriver inte 100% korrekt. Varje dag använder jag 3 språk konstant (lettiska, svenska och engelska) och hoppar från det ena till det andra utan någon svårighet. Jag ser detta bara som en förmån – som hjälper mig att lära mer och bli bättre på det jag gör – och inte som ett problem. Jag hoppas att ”translanguaging” blir mer populär även utanför skolan, och att människor kommer att få chans att visa sina förmågor och kunskaper och använda alla sina språk inte bara i skolan, men även på universitet och senare i sitt arbete.

Jag är tacksam och uppskattar väldigt mycket att barn med ett annat modersmål än svenska ges den här möjligheten att läsa sitt modersmål (40-60 minuter i veckan!), och jag hoppas att detta får bli kvar.

Slutligen vill jag skriva en bra mening som jag hörde på en föreläsning ”Att jag pratar med brytning betyder inte att jag TÄNKER med brytning”. Så trots att de flerspråkiga elevernas svenska kanske inte blir perfekt betyder inte att de har sämre ämneskunskaper (som skulle leda till att de har svårt att hitta jobb i framtiden). Låt barn känna sig stolta över sin flerspråkighet istället för att ännu en gång påminna dem att deras språk har en lägre status än ett annat språk. Språket är en viktig del av människans identitet, så ….

P.S. Jag arbetar (och är också en egenföretagare) och betalar skatter precis som alla andra. Jag vet att stor del av mina skattepengar går till saker som jag har inget behov eller nytta av. Men – ni får kanske införa en ”språkskatt” till de flerspråkiga elevernas föräldrar, så att de kan ha sin modersmålsundervisning kvar, om det nu är så dyrt med modersmålsundervisningen. 

P.S.2 – Jag vågade faktiskt skriva det här långa inlägget utan att be någon av mina svenska vänner att kolla det jag skrivit. Men ofta gör jag det, så att folk inte skulle tycka att jag ”tänker med brytning” (dvs – kan inte så mycket). Men jag vet att sådan är vardagen för många flerspråkiga människor och elever – de skäms över sitt språk och är rädda att säga/skriva fel. För många barn är den korta modersmålsundervisningsstunden en härlig stund när de får känna sig trygga, våga vara sig själva, och kan känna sig DUKTIGA (”jag KAN!”).

/Inese Stopele

Det är inte bara Inese Stopele som reagerat på debattartikeln. I följande artikel gav flera lärare bla, svar på tal: ”Utan hemspråk klarar sig inte våra elever”.

Sitter och sorterar på min dator och rensar bort en massa gammalt. Där är foton, dokument, gamla planeringar och lektionstips från tiden som klasslärare. Minns och förundras över allt vi gjorde tillsammans, mina elever och jag. I en mapp hittar jag en massa bokstäver i glada färger som jag använde till något vi kallade för ”hemliga ordet”. Syftet med aktiviteten var att få eleverna att sätta samman bokstäverna till ett, i förväg, utvalt ord. Ordet var på något sätt kopplat till den bokstav vi jobbade samt det vi jobbade med i klassrummet just för tillfället. Nyckelord skulle man kunna säga. Bokstäverna läggs i en  fin påse och alla får ”sina” att sätta samman och bilda ett ord.

Som introduktion var det första ordet elevernas egna namn på så vis finns det en igenkänning i bokstäverna och eleverna får förståelse för hur uppgiften går till. Just namnet gjordes i vackra, glittriga bokstäver och som fick bli fina namnskyltar att pryda klassrummet med.

Fortsättningsvis arbetar vi med korta enstaka ord, till en början substantiv, vi sätter samman, skriver av i ABC-BOKEN och ritar bild till. De som redan påbörjat sitt skrivande får skriva texter på lärplatta till ordet och rita till. Så småningom får orden bli ämnesord/nyckelord vi jobbar med och vi lär oss vad de betyder och hur de stavas.

Det blir också ett naturligt sätt att arbeta med lärplattan, skriva, fotografera, rita och skriva ut. Dessutom kan vi använda lärplattan till att lära hur vi söker efter bilder på ordet och som vi får använda. Vi lär oss också att på olika sätt söka via sökmotorer efter ordets betydelse och på ett källkritiskt sätt granska det vi möter.

Dagligen möter jag kollegor som i förtvivlan sliter sitt hår för att de inte kan logga in, de har glömt sitt lösenord (ett av väldigt många att hålla reda på) eller så har lösenordet gått ut. Kan jag så hjälper jag till och kan jag inte så försöker jag förmedla den hjälp som krävs. Vi pratar inte om ett eller två lösenord att hålla reda på, nej det är mängder. Alla till något viktigt, kopplat till bedömningsstöd, frånvarorapportering, digitala läromedel, lärplattform, e-post, intranät, NE, ja listan är lång och lösenorden lika många att hålla reda på. Många av kollegorna har, mycket noggrant, skrivit ner alla dessa inloggningsuppgifter längst bak i sin kalender. Ve och fasa när kalendern är borta! Vi börjar dagen med att ligga in på nätverket på datorn när vi kommer till skolan, vi tänker att vi bör öppna vår e-post så vi loggar in för att läsa den och eftersom vi missat mötet tidigare i veckan passar vi också på att logga in i den gemensamma molntjänsten för att läsa protokollet. När det är dags för lektion tar vi vårt digitala verktyg kopplar det med smartboarden och loggar in på det digitala läkemedlet för att visualisera undervisningen. Kanske pratar vi om vikingar och vad kan inte vara mer lämpligt än att se en film på SLI. Återigen slår vi upp kalendern och gör ytterligare en inloggning. Och så här håller vi på. Inloggningar och lösen dagarna i ända och det är klart att det strular. Vad hjälper det att köpa licenser till nya, fantastiska, pedagogiska och ovärderliga hjälpmedel eller plattformar när vi fortfarande 2017 kämpar med mängder av lösenord och inloggningar. Vi klagar ofta på våra digitala verktyg men oftast är det tillgängligheten, eller rättare sagt bristen på, som är den största frustrationen. Och den blir inte mindre när vi vet att det finns lösningar. I Alingsås har de löst problemet själva genom att konsulter har skapat en miljö med en inloggning som ger tillgång till allt. Tänk er en inloggning på morgonen och där finns allt vi behöver för att läsa e-post, för att anmäla frånvaro, att bedriva undervisning, att dokumentera mm mm. Allt är där och skulle lösenordet strula så är det ett enda och en enda kontakt att ta. Idag finns tjänsten att köpa och den heter Skolfederation. Jag drömmer om den dag då jag med en enda inloggning har allt jag behöver och har tillgång till serverat på skärmen. Tiden som blir över ska jag använda till att driva någon annan viktig utveckling som våra elever behöver.

(mina reflektioner efter några fantastiska föreläsningar kopplade till musikämnet)

I dagens målstyrda skola är det lätt att vi lärare tappar oss själva och meningen med vår undervisning. Vad vi än gör med våra elever måste vi hela tiden relatera till våra styrdokument, på gott och ont. Inte så sällan glömmer vi bort första delen i vår läroplan, den delen som just är bärande för att vi ska lyckas i våra ansträngningar att fostra och utbilda våra elever till att bli harmoniska och ansvarskännande individer!

Ibland är det nyttigt att sätta saker på sin spets och utmana sina egna föreställningar. Det gör vi alldeles för sällan! Att ifrågasätta vår egen undervisning och vad vi anser är ”viktig” kunskap är något vi behöver reflektera över. Diskussionen kring kunskapsbegreppet behöver vi föra oftare än vad vi gör. Hur behåller vi nyfikenhet och lusten att lära hos våra elever? Hur omfamnar vi deras olikheter och använder vi dem som tillgång i undervisningen.

Digitaliseringen har blivit en naturlig del i samhället och i elevers liv, detta måste vi ta vara på! Många lärare möter denna utmaning med skepsis, även jag ibland. Men just genom att tillåta sig att vara självkritisk och ifrågasätta sig själv, är utveckling möjlig. Är det färdighetsträningen som fortfarande ses som det som ger resultat? Det synbara? Det mätbara? Tyvärr har det mätbara blivit det som representerar helheten.

Vad gör vi med kreativiteten som kommer i skymundan? Hindrar vi utvecklingen?

Med hjälp av de digitala verktygen som komplement, kan vi nog komma ett steg längre, om vi är överens om vilken kunskapssyn det är som gäller.

Efter några inspirationsföreläsningar jag har varit med om, kommer de digitala verktygen att vara del i min musikundervisning i mycket större utsträckning. Med att använda dessa som komplement i undervisningen, hoppas jag kunna få fler elever att känna sig nöjda och att lyckas med skapandeuppgifter.

Genom att utgå från elevers egna erfarenheter och ta vara på deras inre motivation till att skapa och utvecklas gör förhoppningsvis att vår undervisning tjänar sitt syfte: att utbilda harmoniska och ansvarskännande individer!

SETT 2017 och en föreläsning av en slöjdlärare, självklart var det ett givet val för mig. Dessutom antydde rubriken att det skulle finnas inslag av IKT och vad kan passa bättre för en IKT-nördig syfröken? Föreläsningen inleddes med frågan: ”Vad är kreativitet och vad får den för plats i skolan idag?” Elisabet Jagell menar att det finns en risk att kreativiteten har fått ge vika för stoffträngsel och katederundervisning. Tiden räcker inte till och PISA-undersökningen mäter inte kreativitet. Dessutom fylls det på med krav om stärkt digital kompetens för eleverna i Lgr11. Samtidigt pekar hon på omslaget av densamma och menar att det visar på att alla delar, alla sinnen, alla förmågor är viktiga. Här ryms boken, bilden, konsten, det fysiska äpplet, det skrivna ordet och det digitala i en och samma bild. Intressant reflektion, tycker jag och kan bara hålla med. Vi lär med alla sinnen och kanske viktigast av allt, vi lär olika.  För övrigt kan vi återfinna ordet ”kreativitet” 11 gånger i Lgr11 och då i den exakta formen, vilket inte är det enda ord som kan förknippas med det kreativa såklart. (Bara lite kuriosa info)

Det handlar inte om att det ena utesluter det andra, eller att vi måste välja utan det handlar om en kombo av ämnen och arbetssätt. Samma sak när det kommer till IKT och kreativitet. Det handlar inte om kreativitet vs IKT utan kREAtivITET <3 IKT vilket tilltalar mig eftersom det är så jag jobbar. Bekräftelse av andra kloka behövs! Jagell pratar om det taktila skapandet men också om det digitala skapandet och hon menar att kreativitet, handkraft och det digitala går hand i hand och möjliggör för varandra. Det digitala synliggör (läs blogg), ger inspiration till andra och är ypperligt för dokumentation. Visst ska vi värna om det kreativa men visst kan det göras med hjälp av det digitala.

Fick tips om en film som visar vad som händer om vi har händer som inte får ”hantverka” och det är klart att utan det digitala skulle jag inte kunna dela med mig av den här.

KreATIviTet <3 IKT = SaNt