Ofta hör vi om hur viktigt det pedagogiska ledarskapet är och hur nära förknippat det är med skolans resultat och utveckling. Vi vet vikten av att det finns ett gott och tydligt ledarskap men när vi ska definiera det blir det aningen svårare. När vi ska sätta ord på hur en bra ledare ska vara och vad vi förväntar oss är det en sak som överskuggar allt – orimliga krav. Skolinspektionen formulerar definitionen på följande vis:

”Pedagogiskt ledarskap är allt som handlar om att tolka målen samt beskriva aktiviteter för en god måluppfyllelse i relation till de nationella målen i skolan och för att förbättra skolans resultat så att varje elev når så långt som möjligt i sitt lärande och sin utveckling. Det betyder att rektor måste ha kunskap om och kompetens för att tolka uppdraget, omsätta det i undervisning, leda och styra lärprocesser, samt skapa förståelse hos medarbetarna för samband mellan insats och resultat.”

Så långt kan det kännas rimligt ändå. Den pedagogiska ledningen ska utgå från det bästa för elevernas lärande och kunskapsutveckling samt leda sina medarbetare i den riktningen. Dock är rollen inte så enkel utan betydligt mer komplex och dubbelbottnad. I rollen som rektor förväntas man utöver denna ”pedagogiska ledning” också ansvara för administration, personalhantering, budget och ekonomi samt aktivt delta i kommunens skolutveckling i samarbete med övriga skolledare. Ovanpå detta läggs så också krav om att marknadsföra ”sin” skola och konkurrera om eleverna både med andra kommunala samt fristående skolor.

Vad krävs då för egenskaper av denna ledare, rent personligt och är det egentligen egenskaperna som definierar en god ”pedagogisk ledare”? Det krävs erfarenhet och kunskap men också en stark övertygelse och vilja. Utstrålning är också en egenskap som underlättar. Att kunna fatta snabba, både positiva och impopulära beslut, byggda på intuition,är också viktigt samt mod att våga misslyckas. Social kompetens och att delegera ut arbetsområden både för att avlasta men också för att skapa delaktighet och inflytande är ytterligare framgångsfaktorer. En god lyssnare, förtroendeingivande och trygg ledare som har höga förväntningar och ställer rimliga krav fungerar som ett målsnöre. När verksamheten drivs av personal som alla känner sig behövda och betydelsefulla och på något sätt känner att de bidrar ger det goda resultat. Allt detta kräver att det finns en ömsesidig respekt och ett klimat där den ”pedagogiska ledaren” går i bräschen och visar vägen mot uppsatta mål.

På min skola har vi förmånen att ha en god ”pedagogisk ledare”. Hon får oss att nå ytterligare en bit till genom sina höga förväntningar och tillit till oss. Delaktighet och inflytande är hennes ledord och hon använder våra olika kompetenser på ett utmanande och utvecklande sätt. Med en fingertoppskänsla styr hon verksamheten mot framgångsrika mål, både för personal och elever. När det blåser står hon stadigt bredvid och backar upp. Omtänksam, lyhörd och generös, utan att för den skull tappa sin ledarroll, är hon mitt i verksamheten. Behövs det hoppar hon in i klassrummet och i korridorerna hörs det tydligt hur populär hon är bland eleverna. På en skola som vår krävs det en hel del av en rektor. Det är många tuffa beslut att fatta och det är en hel del tunga möten och frågor att ta i och då är det skönt att veta vi har en god ”pedagogisk ledare” att luta oss mot.

Att bli ”fröken” var inte alldeles självklart för mig. Det fanns många andra yrken som lockade mig. Författare var ett och i 70-talets anda trodde jag att jag kunde förändra världen om jag blev kurator eller psykolog. Som femtonåring fick jag dock en pryo-plats på en lågstadieskola. Det kom att förändra mycket och kanske var det det som min handledare såg hos mig som jag, efter lång och krånglig väg, ändå beslöt mig för att det är inom skolans väggar som jag hör hemma. Med andra ord är jag absolut inte född till tanken att bli lärare men ändå kan jag känna att gränsen för att det är ett kall är hårfin, när det gäller mig. Ynnesten att få vara lärare är så starkt förknippad med mig som person att yrkes-jag och privata jag flyter samman. Många gånger har jag funderat över vad som påverkat mig till att bli den lärare jag är idag och med det senaste som händer runtom mig får tankarna att snurra än mer. Vem och vad har påverkat och influerat mig, vilka möten har format mig till den jag är i min lärarroll. De lärare som jag mött som elev har förstås haft stor inverkan på mig. Från första ”lekskolefröken” till svenskaläraren på gymnasiet. Alla har jag inte älskat, tvärtom, men de har gjort sina avtryck i mig, både på gott och ont. Jag tänker dock att jag lärt av dem alla och det gäller också alla de kollegor som jag mött genom åren. Här finns oräkneliga pedagoger, lärare som genom sina erfarenheter och kunskaper fått mig att utvecklas och förändras. De viktigaste för min utveckling, mina erfarenheter och min drivkraft är och förblir dock alla dessa ungar som jag mött genom åren. Dessa möten har varit kompetensutveckling av högsta kvalité och de har också varit mina värsta och bästa kritiker.  Hos dem handlar det om att det är jag som ska förtjäna min plats och respekt och det är så det ska vara. När vi nått dit kan vi nå hur långt som helst – tillsammans. Kall eller inte – jag älskar mitt jobb!

Läser gärna och ofta Håkan Fleischers inlägg på bloggen Fleischer Kompetensutveckling. I hans inlägg Måste alla lärare använda IT i sin undervisning beskriver han det dilemma som kan uppstå när utvecklingen springer förbi och alla inte är med på tåget. Det handlar om de mycket kompetenta lärare med lång erfarenhet som inte riktigt hänger med i den digitala utvecklingen men har så mycket annat att erbjuda. Dock har också de ett uppdrag vad gäller elevernas rättighet att få kunskap i informationsteknik. Fleischer menar att ett kollegialt lärande med ”de små stegens pedagogik, präglad av en ömsint förståelse av de farhågor och rädslor som ofta ligger bakom att backa från datorn” gör att alla kan hänga på.