Under mina år som klasslärare har jag använt mig av ”Two stars and a wish” som bedömningsverktyg. Det är en metod som kan användas vid formativ kamratbedömning och elevers självvärdering. Den kan också användas som en direkt formativ respons av läraren.  Metoden går ut på att söka efter styrkor och svagheter i klasskamraternas arbeten och på så sätt koppla innehållet till målen. Detta sker genom att ge två stjärnor/beröm och en önskan/ett förslag på något som kan utvecklas. Vid kamratbedömning krävs det ett tillåtande klimat i klassrummet samt en hel del träning för att eleverna ska fokusera på konstruktiva saker. Det krävs också att läraren ger eleverna verktyg i form av olika konkreta metoder. Därför är modellen svårare att använda i slöjdämnet eftersom tiden är begränsad till en lektion i veckan. Jag har själv provat på olika varianter och sökt efter liknande metoder via internet som jag kunde använda i slöjden med eleverna. Så av en slump fann jag en engelsk variant på Pinterest, ”321 Art: written reflection/self-assessment”. Jag föll omgående för konceptet och såg potentialen till utveckling av ett användbart och välbehövligt verktyg för elevernas självbedömning i slöjdämnet. Min version fick rubriken 321-självbedömning och det står för att eleverna ska uppge tre saker de lärt sig inom ett arbetsområde, två saker de är nöjda med och en sak de anser att de kan utveckla/förbättra. En enkel, snygg och lockande layout är tänkt att inspirera eleverna till att vilja skriva och visa upp sin självvärdering. Det är också en bra inkörsport för de yngre eleverna till den dokumentation och utvärdering som krävs i de högre årskurserna. Vi är precis i startgroparna och hittills har det varit ett positivt mottagande av eleverna. Ibland finner man det man söker på de mest otänkbara ställen.

Här finns min version att ladda ner, ändra efter behov och använda fritt, 321-sjalvbedomning.

Apple TV (förkortas ATV) är något som jag för första gången mötte i skolans värld på ett studiebesök på en skola i London under Bett 2016. Efter att i flera år använt Smartboard i min undervisning och ser det som guds gåva, har det dock alltid varit en begränsning med alla dessa kablar. Inte bara bristen på rörelsefrihet utan också det slitage på bla VGA-kabeln det innebär med inkoppling och urkoppling.  Apple TV innebär att jag närsomhelst varsomhelst i slöjdsalen kan koppla upp det jag vill visa, trådlöst (airplay), via min Ipad eller elevernas.  Tex när eleverna ska börja med symaskinen och lära sig att trä den kan en elev filma mig och alla kan tydligt se via stor skärm hur det hela går till.  Eleverna kan också visa sina arbeten från sina enheter vilket öppnar för fler möjligheter till formativa bedömningsprocesser. Det är ett fantastiskt verktyg och jag upptäcker hela tiden nya möjligheter och idéer. Läs mer på Apple support  om det rent tekniska och vad som krävs i utrustning mm.

Susanne Kjällander forskar kring barn/elevers digitala lärande och kanske då framförallt små barns. Hon pratar om att den digitala tekniken förändrar lärandet och det tror jag vi är ense om, men frågan är om vi ändrar vårt sätt att tänka utifrån det. Vi håller gärna en fot i var gränsland, lite nytt blandas med hur det alltid har varit. Kjällander tar upp ett mycket bra och tydliggörande exempel på sin föreläsning. Under arbetets gång tillåts eleverna att använda de digitala verktygen fullt ut. De skriver, forskar, söker, klipper och klistrar men när det så är dags för att testa av elevernas kunskap tas de ifrån sina verktyg och står rätt tomhänta inför den del av arbetet som eleven kanske mest blir bedömd utifrån. Testerna görs ofta skriftligt – för hand! Självklart finns det säkert många som redan är på väg mot nya arbetssätt även inom detta område men vi har lång väg att gå, det är jag övertygad om. Hon pratar också om det osynliga och parallella lärandet som eleverna möter och om att de har flera lärvägar samtidigt. En av hennes avhandlingar visar just på hur elever hela tiden skapar två parallella lärvägar. Den ena, som främstuppmärksammas av läraren, är den som representerar den formaliserade undervisningen och den andra är det lärande som styrs av elevernas lust och engagemang. Den senare, menar Susanne Kjällander, är oerhört svår att riktigt få fatt i. Lärandet pågår hela tiden, men kanske inte på det sätt som var tänkt. Här belyser hon vikten av den formativa bedömningen och hur viktigt att det sker under hela lärprocessen. Som sagt, inga nyheter men visst är det värt att upprepa och framförallt tänka på när de digitala verktygen får allt större plats i vår undervisning och vi står inför att välja ”rätt”.

Dagligen i mitt arbete som lärare så möts jag av bekräftelse och det kanske inte är det första vi tänker på när det kommer till lärarjobb. Det skrivs mycket om lärarjobbet både av lärare själva och andra mer eller mindre insatta. En del av det som skrivs får knappast lärarjobbet att låta inspirerande eller särskilt lockande. Nej, adjektiven som strös över lärarjobbet är sällan av positiv art och i synnerhet inte av de som själva inte jobbar som lärare. Det är högst möjligt att jag generaliserar men min uppfattning är att de flesta lärare älskar sitt jobb medan de som står utanför och tittar in ofta ser lärarjobbets baksidor. Nu menar jag inte att läraryrket inte har sina baksidor eller att jobbet oavlåtligen är positivt men det finns så många adjektiv som kan beskriva fördelarna och skulle behöva lyftas. Ingenting är så bra att det inte går att förbättra och visst är det sant att läraryrket gott och väl skulle behöva uppgraderas rent lönemässigt. Arbetsbeskrivning liksom arbetsuppgifter skulle behöva bli tydligare samt underlättas. Mer fokus skulle behöva hamna på lärarens uppdrag och ansvar mot elevernas utveckling och lärande och mindre på administrativa och andra arbetsuppgifter. Nationell likvärdighet står högt på önskelistan liksom relevant kompetensutveckling. Ändå vill jag säga att jag har världens bästa jobb. Det är spännande, utmanande, varierande och otroligt viktigt. Dagligen får jag vara med om elevers framsteg och ibland misslyckanden men det är det som gör arbetet omväxlande och utmanande. Det ställer krav på mig att vara på tå, att kunna tänka om, vara flexibel och kunna möta och leda vidare. Samtidigt förutsätter det att jag är förberedd, kunnig, påläst och öppen för förändring vilket i sin tur innebär att jag utvecklas hela tiden. Kortfattat kan jag summera läraryrket som ett drömjobb men att det finns att göra för att underlätta för lärarna så att vi orkar hela vägen fram och ut.

Under min tid som klasslärare på lågstadiet hämtade jag ofta och gärna inspiration från Kjell Staffans guldgruva via hans sajt kjellstaffans.fi.

Kjell Staffans har arbetat som speciallärare på skolorna i Vasa, Finland i 35 år och är numera pensionerad. Hans uppdrag har varit att samarbeta med klasslärare och elever och då främst med läs- och skrivinlärning.  På sin sajt har han samlat material som är ämnat för specialpedagoger, speciallärare, klasslärare, studerande och andra intresserade. Allt är fritt att användas (dock inte i kommersiellt syfte) och enkelt utskrivningsbart i pdf-format.

Vilken dag! Med betoning på det positiva. En kompetensutvecklingsdag fylld med matnyttigt riktat mot slöjdlärare. Det är inte var dags mat och inte ens årets. Tror inte ens att det har hänt tidigare, att alla slöjdlärare i kommunen får åka iväg på en gemensam fortbildning samtidigt. För det är just det som är poängen, vi får en gemensam plattform att förhålla oss till, något att utgå från när vi ska vidare mot en mer likvärdig slöjd för våra elever i kommunen. Vi har alla olika bakgrund vad gäller utbildning och erfarenhet vilket är ett stort plus och en enorm tillgång i vårt slöjdnätverk men det innebär också att det kan spreta i hur vi ser och tolkar olika saker som bedömning mm. Det här känns som startgropen för en utveckling i slöjdämnet och dess undervisning samt lärande som till syvens och sistens kommer våra elever till del. I tre år har vi träget träffats två – tre gånger/termin och vi har utvecklats från att vara en kanal för uttryck kring missnöje och dåliga förutsättningar till att sätta slöjden i fokus, synliggöra dess vikt och betydelse och få en samsyn kring styrdokument och kunskapskrav.

Det är en ynnest att få vara en del i denna process, att se utvecklingen och känna den vilja och energi som finns bland dessa mycket kompetenta kollegor. Hur denna satsning som kommunen gjort på slöjdlärarna tas an med ambition och energi. Att det här kommer att göra skillnad känns tydligt och att det kommer att bära frukt långt framöver. Nu har vi ett väl etablerat slöjdnätverk, vi har tagit det första steget (av förhoppningsvis fler) mot gemensam kompetensutveckling och nästa mål att checka av är en centralt förankrad ämnes-och resultatkonferens med fokus på slöjd.

Vilken dag! Med betoning på det positiva. En kompetensutvecklingsdag fylld med matnyttigt riktat mot slöjdlärare. Det är inte var dags mat och inte ens årets. Tror inte ens att det har hänt tidigare, att alla slöjdlärare i kommunen får åka iväg på en gemensam fortbildning samtidigt. För det är just det som är poängen, vi får en gemensam plattform att förhålla oss till, något att utgå från när vi ska vidare mot en mer likvärdig slöjd för våra elever i kommunen. Vi har alla olika bakgrund vad gäller utbildning och erfarenhet vilket är ett stort plus och en enorm tillgång i vårt slöjdnätverk men det innebär också att det kan spreta i hur vi ser och tolkar olika saker som bedömning mm. Det här känns som startgropen för en utveckling i slöjdämnet och dess undervisning samt lärande som till syvens och sistens kommer våra elever till del. I tre år har vi träget träffats två – tre gånger/termin och vi har utvecklats från att vara en kanal för uttryck kring missnöje och dåliga förutsättningar till att sätta slöjden i fokus, synliggöra dess vikt och betydelse och få en samsyn kring styrdokument och kunskapskrav.

Det är en ynnest att få vara en del i denna process, att se utvecklingen och känna den vilja och energi som finns bland dessa mycket kompetenta kollegor. Hur denna satsning som kommunen gjort på slöjdlärarna tas an med ambition och energi. Att det här kommer att göra skillnad känns tydligt och att det kommer att bära frukt långt framöver. Nu har vi ett väl etablerat slöjdnätverk, vi har tagit det första steget (av förhoppningsvis fler) mot gemensam kompetensutveckling och nästa mål att checka av är en centralt förankrad ämnes-och resultatkonferens med fokus på slöjd.

Efter julledighet och när arbetet startas upp brukar det plinga till oftare än vanligt i mailboxen. Alla är ivriga att vara med och fylla den nästintill oskrivna agendan som en ny termin innebär. Det är mycket information att ta in, förändringar som ska till och möten att notera. Mitt i detta flöde dyker ett välbekant namn upp som bara i sig signalerar utmaning, utveckling och entusiasm. Precis när jag själv tycker att jag trampar lite på samma ställe och mest bara underhåller och inte utvecklar i mitt arbete med IKT, så dimper det ner en bekräftelse på motsatsen. Avsändaren skriver att hon googlat på QR-kod och broderi och då fått upp mitt namn som första länk. Spännande! Såklart var jag tvungen att testa och mycket riktigt där dyker slöjdbloggen upp och vårt arbete med korsstygnsbroderi i form av just QR-kod. Anledningen till hennes mail var om det var ok att använda vårt arbete kring detta för att visa upp, hör och häpna, på ett hotell i London. Min gissning är att det är i samband med Bett. Så lägligt denna fråga kom och det är inte bara tanken på att vårt slöjdarbete uppmärksammas och syns som gör mig glad och stolt utan även att det faktiskt innebär att jag/vi hänger med. Om vårt arbete med att brodera QR-koder är värt att visas upp som exempel på arbete i skolan med digitala verktyg måste det väl ändå bevisa att vi befinner oss där i spetsen ändå. Hursomhelst så ger denna respons både ny energi och vilja till fortsatt utveckling. Som alltid funderar jag på mina elevers roll i detta och hur jag ska förmedla så att de kan känna samma kick som jag och det slår mig tydligt hur viktig denna respons är för oss alla. Hur viktigt det är att eleverna ska få känna samma stolthet och glädje över sina arbeten och vad det faktiskt gör med oss alla att ens arbete blir synliggjort och bekräftat. Tack Gunilla!

Lyssna på den tysta kunskapen
Vad är det som skickliga pedagoger vet och gör när det blir riktigt lyckat för våra barn och elever? Det kan ofta bli tyst i rummet när detta ska beskrivas. Sen kommer uttryck som ”man bara vet” och så småningom ”det brukar fungera”, ”erfarenheter”. Att detta är så svårt att tala om är ett hinder för skolan. Ett språk, och en medvetenhet om kraften i det, behöver alltså utvecklas. Det är just där det kollegiala lärandet fyller sitt syfte. I det sammanhanget kan kollegor utforska sin egen vardagspraktik genom dialog och delande. Just så kan det tysta, viktiga, bli hört och öppet för flera.

Skolverket skriver så här om beprövad erfarenhet.
”För att benämna en erfarenhet beprövad menar Skolverket att den måste vara prövad, dokumenterad och genererad under en längre tidsperiod och av många. I Skolverkets tolkning av skollagen byggs den beprövade erfarenheten i verksamheten och av professionen och den är lika relevant som den akademiskt framtagna kunskapen. Om beprövad erfarenhet är delad, dokumenterad och utvärderad då kan den också bli överförbar och komma till nytta och användas i flera kontexter.”

En god idé är att alltså att systematisk planera, följa upp och dokumentera de resultat och förändringar, justeringar, som görs. Om vi därtill lägger ett kritiskt förhållningssätt, som liknar vetenskapens kärna, d v s att ifrågasätta och problematisera, gör vi både oss själva och barnen och eleverna en stor tjänst. Lika viktigt är att vi då också följer Skollagen.

Denna arbetsmodell bör användas för alla delar i skolans uppdrag, och fungerar för alla nivåers mål; klassrummets, arbetslagets, nätverkets, ledningsgruppens, elevhälsans, förvaltningens liksom i nämndens. Det är så vi skaffar oss väl grundade argument.

Om begreppet vetenskaplig grund skriver Skolverket följande:
”Vetenskaplig grund innebär att kritiskt granska, pröva och sätta enskilda faktakunskaper i ett sammanhang samt söka efter förklaringar och orsakssamband i tillgänglig relevant forskning.”

En profession, som vet vad den gör och inte gör, varför och varför inte, blir också en stark och stabil profession. Så kan erfarenheter prövas och bli beprövade. Så blir vardagens erfarenheter grund för ny kunskap, ja t o m för ny vetenskap.
Carina M Koutakis, utvecklingssamordnare