Susanne Kjällander forskar kring barn/elevers digitala lärande och kanske då framförallt små barns. Hon pratar om att den digitala tekniken förändrar lärandet och det tror jag vi är ense om, men frågan är om vi ändrar vårt sätt att tänka utifrån det. Vi håller gärna en fot i var gränsland, lite nytt blandas med hur det alltid har varit. Kjällander tar upp ett mycket bra och tydliggörande exempel på sin föreläsning. Under arbetets gång tillåts eleverna att använda de digitala verktygen fullt ut. De skriver, forskar, söker, klipper och klistrar men när det så är dags för att testa av elevernas kunskap tas de ifrån sina verktyg och står rätt tomhänta inför den del av arbetet som eleven kanske mest blir bedömd utifrån. Testerna görs ofta skriftligt – för hand! Självklart finns det säkert många som redan är på väg mot nya arbetssätt även inom detta område men vi har lång väg att gå, det är jag övertygad om. Hon pratar också om det osynliga och parallella lärandet som eleverna möter och om att de har flera lärvägar samtidigt. En av hennes avhandlingar visar just på hur elever hela tiden skapar två parallella lärvägar. Den ena, som främstuppmärksammas av läraren, är den som representerar den formaliserade undervisningen och den andra är det lärande som styrs av elevernas lust och engagemang. Den senare, menar Susanne Kjällander, är oerhört svår att riktigt få fatt i. Lärandet pågår hela tiden, men kanske inte på det sätt som var tänkt. Här belyser hon vikten av den formativa bedömningen och hur viktigt att det sker under hela lärprocessen. Som sagt, inga nyheter men visst är det värt att upprepa och framförallt tänka på när de digitala verktygen får allt större plats i vår undervisning och vi står inför att välja ”rätt”.