NADJA CASADEI, ATEA, BETT 2016

Kvinnan som intar scenen, gör det med storm. Det är inte tu tal om annat än att denna kvinna har en stark utstrålning och en vilja av stål. Dessutom är hon försedd med ett temperament och ett engagemang som går utöver det mesta. Dynamisk och övertygande får hon oss alla i publiken att blunda och föreställa oss en julafton för x antal år sedan. Hemmet är hennes, en familj där inget överflöd råder men julstämningen är det som räknas. Hon får oss alla att vara närvarande och nästan känna lukten av jul och det är lätt att förstå varifrån hon har fått sin styrka. Det är julklappen från hennes pappa som är storyns kärna, oanvända block med ett par rader nedskrivna av hennes pappa. 

”Varsågod min flicka, många oskrivna blad.

Fyll dem med meningsfulla ord, behåll fotfästet på denna jord, ty framtiden kommer att göra dig oändligt glad.”

Pappa Giovanni

Dessa ord kom att betyda oerhört mycket för Nadja genom hennes svåra och tunga väg men hon får oss också att förstå hur viktig hennes pappa har varit som medresenär på hennes krångliga resa mot framgång och framförallt tillbaka.

Sommaren 2013 börjar Nadjas kropp så sakteliga säga stopp, hon drabbas av svår magsyra och bristningar. Själv ser hon det som ett tecken på hur bra hon är och vill bara mer och längre. ”Aspeppad” driver hon sig själv till EM-kval men en vecka före tävling brister det – hälsenan går av! Nadja beskriver sina känslor med en intensitet och ett självutlämnande och ingen kan förbli orörd. Med en inlevelse som nästan skrämmer återger hon i detalj sina tankar om hur hon ska ta sig tillbaka, vilka förebilder hon ska leva upp till och vad som krävs av henne för att åter äntra friidrottsarenan. Öppet och naket berättar Nadja om sina innersta tankar, tvivel, styrkor och svagheter. Trots rehabilitering och träning fortsätter magen att spöka och till slut går den inte att negligera längre. Blödande magsäck, gastroskopi, biopsi och massor med självömkan, är Nadjas egna ord om vad som händer. När vi når så här långt in i Nadjas historia förstår vi att en avsliten hälsena är en bagatell och en parentes för en kvinna av Nadjas kaliber och det är nu, i och med det förhatliga telefonsamtalet som allt elände verkligen börjar. Ett telefonsamtal från okänt nummer! Hon beskriver händelsen med sådan inlevelse och alla kan vi förstå hur hon än idag drabbas av ångest när hon blir uppringd av okänt nummer. Hur hon sitter där, mittemot sin pojkvän, och äter en frukost på tumanhand. Hur telefonen ringer, numret okänt och en röst som säger: NADJA DU HAR LYMFOM! Lymfom! Cancer! Själv är hon påtagligt berörd av sin berättelse och utan tvivel har hon varje åskådares fulla uppmärksamhet. Hon är bra på det hon gör men också väldigt ärlig och självutlämnande. Hon balanserar hela tiden på kanten att vara överdramatisk men lyckas hålla balansen genom sin humor och självdistans.

Härifrån tar Nadja med oss en på en resa från beskedet cancer, till jag fixar det, till jag ska dö, till jävlaranamma och vad händer om jag ger upp. Hon startar en kamp om livet med 50 % chans att vinna och hon är ju i sanning en enorm vinnarskalle. Hela tiden är hon öppen och pratar med allt och alla, media och sociala medier fungerar som ett läkande. Hon berättar om en process med kamp, smärta och gråt men också om attityd, motivation och om att hålla drömmen levande. Om att inte stå still, att ta ett litet steg framåt om än pyttelitet. Det är ingen enkel match Nadja refererar, nej hon pratar öppet om svårmod och depression och om hur hon lätt fastnade i en offerroll. Men det finns massor med guldkorn i det hon pratar om. Att knyta näven och intala sig själv att jag är starkare än min utmaning är tuff. Att stirra fanatiskt på målet kan stressa mer än att peppa och därför försöka pendla mellan mål och här och nu. Nadja pratar om att vara ärlig inför sig själv, att ”deala” med sin negativa tankar och lära av dem. Att våga ställa sig frågan om vad som händer om vi ger upp och svara ärligt vad konsekvenserna blir av det. På ett förtröstansfullt sätt peppar hon om vårt eget ansvar, ansvar inför oss själva och andra och att det vi älskar alltid är värt en omgång till. Själv står hon där och är beviset på att det går, det går att ta ett steg i taget och ta sig emot målet. Det kommer att bli ”jävligt” tufft, ja hon pepprar sannerligen sitt språk, men det går. Hon är sinnebilden för vilja, styrka, envishet och ”jävlaranamma”. En liten, ganska späd tjej med inte bara kraft att ta sig mot högt uppsatta mål, utan hon peppar också oss andra till att orka när ingen annan orkar.

Tack Nadja för att du delar med dig av din starka berättelse och jag önskar dig sannerligen all lycka i världen och framförallt, bli sist kvar i Rio 2016.

Följ henne på hennes blogg, Riovanschen. 

 

ChatterPix

Det finns verkligen massor som jag har fått med mig och som jag gärna vill förmedla vidare från dagarna i London. Jag har försökt att anteckna och registrera i minnet sådant som jag direkt kände att detta har jag användning för i mitt dagliga arbete med eleverna. En av dessa saker är en app som heter ChatterPix.

Det är en enkel och gratis app där man skapar korta multimodala meddelanden. Det var en liten sjuåring på Shacklewell Primary School som artigt frågade mig om hon skulle lära mig hur jag kunde använda appen för att redovisa skolarbete. Tänk vad de kan de där små och vad mycket vi kan lära av dem. Själv såg jag mitt användningsområde direkt, kort, snabb och enkel dokumentation av elevernas slöjdalster. Just nu jobbar vi med ett gemensamt projekt i alla årskurser. Eleverna gör en egen-designad smiley som tillsammans med alla andras kommer att bilda ”skolans sol”, en gemensam utsmyckning av skolan. När de är klara fotar de sin smiley i ChatterPix och spelar in en kort beskrivning av den. Såklart publicerar vi sedan filmerna på vår slöjdblogg, slöjd-ikt.se. Jag ser många fördelar med att arbeta med dokumentation på detta sätt, bla är det lättillgängligt, det går snabbt, det finns kvar och det blir synligt för andra. Läs gärna vidare om ChatterPix, recension och beskrivning, påskolappar.nu. Här finns både tips och kopplingar till Lgr 11.

Ivrig som jag är satte vi igång direkt med använda ChatterPix i slöjdsalen. Eleverna hakar på direkt och kreativiteten flödar. Här kan ni se de första klippen.

Lärvägar

Det finns mycket för oss att lära oavsett vilken ålder lärandet riktar sig till. Susanne Kjällander forskar kring barn/elevers digitala lärande och kanske då framförallt små barns. Det hindrar dock inte att det finns mycket matnyttigt för oss som möter äldre elever. Mycket av det Kjällander tar upp kan vi eller åtminstone har vi hört det någon gång förut. Det betyder inte att vi har anammat det eller förstått vikten av det.

2012-09-13 10.19.20

Hon pratar om att den digitala tekniken förändrar lärandet och det tror jag vi är ense om, men frågan är om vi ändrar vårt sätt att tänka utifrån det. Vi håller gärna en fot i var gränsland, lite nytt blandas med hur det alltid har varit. Kjällander tar upp ett mycket bra och tydliggörande exempel på sin föreläsning. Under arbetets gång tillåts eleverna att använda de digitala verktygen fullt ut. De skriver, forskar, söker, klipper och klistrar men när det så är dags för att testa av elevernas kunskap tas de ifrån sina verktyg och står rätt tomhänta inför den del av arbetet som eleven kanske mest blir bedömd utifrån. Testerna görs ofta skriftligt – för hand! Självklart finns det säkert många som redan är på väg mot nya arbetssätt även inom detta område men vi har lång väg att gå, det är jag övertygad om. Hon pratar också om det osynliga och parallella lärandet som eleverna möter och om att de har flera lärvägar samtidigt. En av hennes avhandlingar visar just på hur elever hela tiden skapar två parallella lärvägar. Den ena, som främst uppmärksammas av läraren, är den som representerar den formaliserade undervisningen och den andra är det lärande som styrs av elevernas lust och engagemang. Den senare, menar Susanne Kjällander, är oerhört svår att riktigt få fatt i. Lärandet pågår hela tiden, men kanske inte på det sätt som var tänkt. Här belyser hon vikten av den formativa bedömningen och hur viktigt att det sker under hela lärprocessen. Som sagt, inga nyheter men visst är det värt att upprepa och framförallt tänka på när de digitala verktygen får allt större plats i vår undervisning.

Min resa

Hur gick det till och hur hamnade jag här? När jag fick frågan om jag ville åka med till London på Bett-mässa kändes det hela lite overkligt. Lite avvaktande var jag nog och samtidigt väldigt hedrad samt otroligt nyfiken.

Det har hänt så mycket under de senaste åren och kanske var det inte vad jag hade förväntat mig den gången när jag bestämde inriktning och yrkesval. Resan som jag har gjort under mitt yrkesverksamma liv har varit lång och krokig men alltid med en vilja att nå framåt, nå längre och framförallt att se till eleverna når dit det ska. Den här resan har varit kort, intensiv och galet givande på många olika sätt. Dagarna har varit fyllda av intryck och stoff att ta med sig, att utveckla sitt eget tänk och hänga med i det som framtiden för med sig. Upplägget på dagarnas innehåll har varit väl genomtänkt och mycket inspirerande. Bett-mässan la grunden för var vi befinner oss i tekniken men också åt vilket håll det lutar åt i framtiden. Här finns teknik som vi fantiserade om som barn och som var lika otänkbart som att åka till mars. Nu är vi där och det är en tidsfråga innan vi är på mars! Det har varit svårt att ta in allt men ändå ger det en fingervisning åt oss alla som var med. Kanske har vi också fått med oss olika fingervisningar som vi senare kan dela med oss av. Det finns en stor fördel av att åka i grupp och att blanda från olika skolor med olika åldrar på elever. Vi ser det på olika sätt men ändå har vi med oss någonting gemensamt. Med alla dessa bilder och intryck från världens största IKT-mässa i ryggsäcken fick vi ta till oss av aktuell forskning från otroligt professionella föreläsare. Blandningen var som en konfektpåse. Allt kanske inte passade alla men tillsammans gav de ändå en gemensam bild, lite vinklad från olika håll. Det är svårt att tro att det går att ta in mer efter en dag fullspäckad med sex föreläsningar. Men mycket vill ha mer och sista dagens workshops var som belöningen, moroten av det vi sått dagarna innan. Här landade allt rent praktiskt och här möttes det tekniska och det pedagogiska i en salig blandning och förening. Grädden på moset var dock de elever vi fick möta på Shacklewell Primary School i norra London. Jag fick den stora äran att sitta bredvid två elever, 10 år gamla, och de visade mig hur de arbetar med sina paddor. Där och då insåg jag att jag vet precis varför jag är här, i London, på världens största IKT-event med inriktning på lärande. Det är för ”barna”, de där som ska möta vår framtid i en allt mer digitaliserad värld. Jag vill känna att jag är med på tåget när de tar resan framåt och jag vill veta att jag gjorde allt jag kunde för att deras resa skulle bli så säker och trygg som möjligt med de bästa förutsättningar.

Denna resa har bestått av en massa möten. Människor jag aldrig sett och förmodligen aldrig kommer att möta igen har delat med sig av sina erfarenheter och intryck. De möten som berört mig mest, förutom det där två 10-åringarna, är de kollegor som varit mitt ressällskap under denna tripp. En hoper underbara, varma och härliga människor som jag innerligt är glad över att fått lära känna.

SENASTE BLOGG INLÄGGEN

Vad är ”Pedagogiskt ledarskap” och en god pedagogisk ledare?

Ofta hör vi om hur viktigt det pedagogiska ledarskapet är och hur nära förknippat det är med skolans resultat och utveckling. Vi vet vikten av att det finns ett gott och tydligt ledarskap men när vi ska definiera det blir det aningen svårare. Att sätta ord på hur en bra ledare ska vara och vad vi förväntar oss är det en sak som överskuggar allt – orimliga krav. Skolinspektionen formulerar definitionen på följande vis:

”Pedagogiskt ledarskap är allt som handlar om att tolka målen samt beskriva aktiviteter för en god måluppfyllelse i relation till de nationella målen i skolan och för att förbättra skolans resultat så att varje elev når så långt som möjligt i sitt lärande och sin utveckling. Det betyder att rektor måste ha kunskap om och kompetens för att tolka uppdraget, omsätta det i undervisning, leda och styra lärprocesser, samt skapa förståelse hos medarbetarna för samband mellan insats och resultat.”

Så långt kan det kännas rimligt ändå. Den pedagogiska ledningen ska utgå från det bästa för elevernas lärande och kunskapsutveckling samt leda sina medarbetare i den riktningen. Dock är rollen inte så enkel utan betydligt mer komplex och dubbelbottnad. I rollen som rektor förväntas man utöver denna ”pedagogiska ledning” också ansvara för administration, personalhantering, budget och ekonomi samt aktivt delta i kommunens skolutveckling i samarbete med övriga skolledare. Ovanpå detta läggs så också krav om att marknadsföra ”sin” skola och konkurrera om eleverna både med andra kommunala samt fristående skolor.

Vad krävs då för egenskaper av denna ledare, rent personligt och är det egentligen egenskaperna som definierar en god ”pedagogisk ledare”? Det krävs erfarenhet och kunskap men också en stark övertygelse och vilja. Utstrålning är också en egenskap som underlättar. Att kunna fatta snabba, både positiva och impopulära beslut, byggda på intuition,är också viktigt samt mod att våga misslyckas. Social kompetens och att delegera ut arbetsområden både för att avlasta men också för att skapa delaktighet och inflytande är ytterligare framgångsfaktorer. En god lyssnare, förtroendeingivande och trygg ledare som har höga förväntningar och ställer rimliga krav fungerar som ett målsnöre. När verksamheten drivs av personal som alla känner sig behövda och betydelsefulla och på något sätt känner att de bidrar ger det goda resultat. Allt detta kräver att det finns en ömsesidig respekt och ett klimat där den ”pedagogiska ledaren” går i bräschen och visar vägen mot uppsatta mål.

På min skola har vi förmånen att ha en god ”pedagogisk ledare”. Hon får oss att nå ytterligare en bit till genom sina höga förväntningar och tillit till oss. Delaktighet och inflytande är hennes ledord och hon använder våra olika kompetenser på ett utmanande och utvecklande sätt. Med en fingertoppskänsla styr hon verksamheten mot framgångsrika mål, både för personal och elever. När det blåser står hon stadigt bredvid och backar upp. Omtänksam, lyhörd och generös, utan att för den skull tappa sin ledarroll, är hon mitt i verksamheten. Behövs det hoppar hon in i klassrummet och i korridorerna hörs det tydligt hur populär hon är bland eleverna. På en skola som vår krävs det en hel del av en rektor. Det är många tuffa beslut att fatta och det är en hel del tunga möten och frågor att ta i och då är det skönt att veta vi har en god ”pedagogisk ledare” att luta oss mot.

 

 

Tillbaka på ruta ett!

Under mina år på Stocksätterskolan har jag sysslat med många olika saker men allt började i slöjdsalen. Under tre års tid var slöjdsalen min och jag fullkomligt älskade det. På grund av vissa omständigheter fick jag flytta på mig vilket renderade i att jag äntligen slutförde min lärarexamen. När så lärarlegitimationen ramlade ner i min mailbox så fick jag också behörighet i slöjd. Slöjdlärare växer inte på trä’n men det gör heller inte bra slöjdlärartjänster så jag fortsatte min bana som mentor och packade ner och ställde undan textilläraren i mig. När så min rektor en dag i våras bad mig överväga om jag kunde tänka mig att ta över slöjden på skolan kom det nästan som en chock. Överväga var inte svårt och långt inuti mig kände jag hur textilläraren vaknade till liv men att fatta beslut var betydligt mycket svårare. Att lämna min etta som jag skapat en sådan fin relation med och jobbat så hårt med var inget jag bara gjorde. Efter många turer och moget övervägande, för och emot, beslöt jag mig ändå att ge det en chans. Än en gång skulle slöjdsalen hamna i min vård och när väl beslutet var fattat kände jag endast förväntan. Nu har jag gjort min första månad, jag har flyttat in och landat i rollen och jag är tillbaka på ruta ett: Jag älskar det!

2015-08-26 15.34.09-1    2015-08-26 15.38.10

Guldäpplet!

I våras fick jag ett mail från Webbstjärnan där de frågade om lov om de fick nominera mig till ”Guldäpplet”, ett nationellt, pedagogiskt pris. Visst, svarade jag och la sedan tanken åt sidan. Idag damp det ner ett mail som inleddes med följande rader: ”Hej! Först ett stort grattis – du är nominerad till lärarstipendiet Guldäpplet!” Ooops! Med aningen darrande knän läser jag resten och kan inte riktigt ta in det som står. Jag känner en stolthet och en stor ära inom mig och att få denna bekräftelse på det arbete jag lägger ner, är i det stora hela ofattbart. Äran vill jag dock dela med med min rektor och mina otroligt kompetenta och duktiga kollegor. Dels därför att de alltid finns där och delar med sig av sina erfarenheter och gedigna kunskap men också för det förtroende och respekt de visar mig. Dessutom har all den kunskap och den lärdom som jag fått i mötet med alla elever och föräldrar genom åren, format mig till den pedagog jag är. Aldrig någonsin kunde jag drömma om detta när jag som 15-åring gjorde min pryo-tid på en lågstadieskola och min handledare sa till mig att hon tyckte att jag skulle bli lärare. Genom åren har hon varit en av mina stora förebilder. Tack Lena Nysten för det du såg i mig!

Webbknapp2015_198x56

De sista skälvande…

Nu stundar inte många lektioner förrän det efterlängtade sommarlovet inträder. Dagarna 2012-09-13 10.19.20
fram till skolavslutningen handlar mest om att slutföra rest och rensa och röja. Det är tydligt att det ligger något i luften, en oro och en längtan och kanske för en del – bävan. Sommarlov är inte till godo för alla. För en del innebär det kaos och otrygghet. Inga fasta tider och inga rutiner att förhålla sig till. För andra handlar sommarlov om sol, bad och utflykter med familjen. För mig innebär sommarlov avsked och i år mer än någonsin. Jag lämnar något bakom mig och går in i något nytt. Blandade känslor tumlar omkring i mig, vemod och saknad i en mix med spänning och nyfikenhet.  Min väg har tagit en annan riktning och nya mål väntar runt kröken. Helt säker är jag inte på att jag faktiskt gör det rätta men nu är beslutet fattat och jag tänker göra allt för att det ska bli till det bästa.

 

Surr!

Visst finns det stunder i klassrummet som kräver största möjliga tystnad. Stunderna med 2015-04-05 23.21.12tyst läsning då alla har rätt till sina egna tankar och funderingar. Eller arbetsstunder som kräver koncentration och eftertanke. Annars föredrar jag surret av samtal, diskussioner, jämförande överläggningar och liknande då utbyte sker mellan eleverna själva. Någonstans läser någon sin instruktion, lite småhögt för sig själv. I ett annat hörn är det en elev som förklarar matte-uppgiften och vid några bord pågår livliga diskussioner om något som är aktuellt just här och nu. Min strävan är inte att nå tystnad i klassrummet utan att nå en miljö där alla ges möjlighet att lära sig på sitt allra bästa sätt – tillsammans.

 

Högläsning!

Varje morgon står högläsning först på schemat. Vi läser en liten snutt varje dag och oftast är det ett kapitel. Ibland är böckerna väldigt spännande och det är som roligast att sluta 2015-05-09 21.29.52när det är som mest spännande. Att göra ljudeffekter och sänka rösten eller varför inte höja den, ger ytterligare krydda åt lässtunden. När eleverna sitter alldeles tysta med nästan gapande munnar då har jag nått ett av mina mål – att ge dem en läsupplevelse. Högläsningen innebär att vi alla tillsammans delar upplevelsen och det är magiskt. Samtalen före och efter, spekulationerna om vad som kommer att hända eller vem det är som är boven eller bara bakom dörren, är givande och inspirerande. Utbudet av bra högläsningsböcker är enormt och det är inte alltid så lätt att välja. Det finns så många böcker, för att inte tala om stora författare som eleverna behöver få lära känna och få ta del av. Min förhoppning är att om jag ger dem läslusten så kommer de själva att botanisera bland våra barnboksskatter.